Isobel Hadley-Kamptz: Tidöpartierna vill sluta avtal med talibanerna – och undrar varför kvinnor inte vill rösta på dem

Den svenska regeringens migrationssamarbete med stater som systematiskt kränker mänskliga rättigheter har väckt omfattande kritik både nationellt och internationellt. Senast i raden av kontroversiella uppgörelser står EU:s möte med talibanrepresentanter i Bryssel, där Sverige spelade en drivande roll.

Tidigare under våren avslöjades att den svenska regeringen överförde 100 miljoner kronor i biståndsmedel direkt till kretsen kring Somalias premiärminister. Bakgrunden till överföringen var ett avtal om att ta emot tvångsutvisade flyktingar. Somalia rankas som ett av världens mest korrupta länder enligt internationella mätningar, och landets premiärminister har offentligt uttryckt stöd för Hamas och gjort sig känd för antisemitiska uttalanden samt islamistisk hårdlinje.

Trots kritiken mot Somaliaavtalet visade det sig att endast drygt hälften av de personer som tvångsutvisades under miljonavtalet faktiskt var dömda för brott. Detta står i stark kontrast till regeringens argumentation om att utvisningarna primärt skulle gälla grova brottslingar.

Nu har Sverige aktivt verkat för att EU skulle bjuda in en talibandelegation till Bryssel för förhandlingar. Migrationsminister Johan Forssell från Moderaterna har motiverat initiativet med att Sverige behöver kunna utvisa personer som begått grova brott till Afghanistan. Talibanerna själva har beskrivit mötet som historiskt och betydelsefullt, då det var första gången deras representanter officiellt besökte Bryssel för samtal med EU:s medlemsländer.

Människorättsorganisationer, däribland Human Rights Watch, har skarpt kritiserat EU:s beslut att möta talibanerna. Organisationerna menar att mötet legitimerar en regim som systematiskt och brutalt förtrycker sin befolkning. Talibanernas kontroll över Afghanistan har inneburit dramatiskt försämrade levnadsvillkor särskilt för kvinnor och flickor.

Under talibanstyret har kvinnors rörelsefrihet och rätt till utbildning och arbete nästan helt utplånats. Flickor tillåts inte längre att gå i skolan efter lägre årskurser. Kvinnor har förbjudits att arbeta, även inom vården, samtidigt som de inte heller får träffa manliga läkare utan att ha med sig en manlig familjemedlem. Reglerna gör det i praktiken omöjligt för många kvinnor att få nödvändig sjukvård.

Det är lagligt för män att utöva våld mot sina fruar så länge inga ben bryts, och nyligen legaliserades barnäktenskap från nio års ålder. Kvinnors röster får inte höras offentligt utanför hemmet. Den systematiska diskrimineringen och förtrycket har fördömts av FN och internationella organisationer världen över.

Vad som konkret diskuterades vid mötet i Bryssel har inte offentliggjorts. Det är inte heller känt om den svenska regeringen planerar att erbjuda ekonomiskt bistånd till talibanregimen på liknande sätt som i Somaliaavtalet. Regeringens uttalade strategi är dock att sammankoppla bistånds- och migrationspolitik. Biståndsminister Benjamin Dousa från Moderaterna har uttryckt att han gärner ser fler avtal liknande det med Somalia.

Tidöpartiernas vilja att ingå avtal med regimer som talibanerna väcker frågor om Sveriges värdegrund i utrikespolitiken. Kritiker menar att Sveriges agerande riskerar att undergräva decennier av arbete för mänskliga rättigheter och särskilt kvinnors rättigheter internationellt. Att erbjuda ekonomisk kompensation och diplomatisk legitimitet till regimer som systematiskt förtrycker sin befolkning står i direkt motsättning till Sveriges traditionella roll som förespråkare för demokrati och mänskliga rättigheter.

Frågan är också vilka konsekvenser detta kan få för de personer som faktiskt utvisas till dessa länder. Att deportera människor till stater där tortyr, förtryck och bristande rättssäkerhet är regel snarare än undantag väcker allvarliga juridiska och etiska frågor. Sverige är bundit av internationella konventioner som förbjuder utvisning till länder där det finns risk för förföljelse eller omänsklig behandling.

Utvecklingen visar hur migrationspolitiken alltmer kommit att påverka Sveriges relationer med auktoritära regimer och hur det ekonomiska biståndet används som förhandlingsmedel i utvisningsärenden.