Lars Calmfors: Trump våldför sig på principerna som byggde USA

Den amerikanska demokratin befinner sig i en djup kris. Enligt det välrenommerade forskningsinstitutet V-Dem försvagas landet som demokrati i en unik hastighet. I institutets liberala demokratiindex föll USA dramatiskt från plats 20 till plats 51 bland 179 nationer under 2025. Detta sker samtidigt som landet nyligen firade 250-årsminnet av sin självständighetsförklaring från 1776.

Kontrasten mellan de ideal som en gång låg bakom den amerikanska konstitutionen från 1788 och dagens politiska verklighet är slående. Det som en gång var en inspirationskälla för demokratisk utveckling världen över har förvandlats till något helt annat. I dag representerar utvecklingen i USA snarare en förebild för auktoritära tendenser som sprider sig till andra länder.

Ett centralt element i den amerikanska konstitutionen är principen om maktdelning. Grundlagsfäderna utformade ett system där olika statsmakter skulle kontrollera varandra. James Madison, en av konstitutionens arkitekter, föreställde sig att det skulle ligga i varje institutions egenintresse att motverka maktmissbruk från andra institutioner. Detta system var tänkt att skydda demokratin från både inre och yttre hot.

Donald Trumps utvidgning av presidentmakten, främst på bekostnad av kongressen, står i direkt motsättning till denna grundläggande princip. Hans uttalanden om att ”den som räddar sitt land inte bryter mot någon lag” och att hans makt bara begränsas av hans ”egen moral” illustrerar hur långt från de ursprungliga idealen utvecklingen har gått. Trumps starka grepp om Republikanernas väljarbas har inneburit att partipolitiker inte vågat försvara kongressens auktoritet, vilket ytterligare har försvagat maktdelningen.

Grundlagsfäderna var fullt medvetna om risken för att väljarna kunde rösta fram olämpliga ledare som potentiellt kunde underminera demokratin. Alexander Hamilton varnade för politiker som börjar som ”demagoger” och slutar som ”tyranner”. Han föreslog därför ett indirekt valsystem där elektorer skulle ha frihet att utse president, som en garanti för att denne skulle vara kvalificerad och inte bara ha ”talang för småaktiga intriger och populistiska knep”.

Men det amerikanska partisystemets framväxt i början av 1800-talet förändrade detta. Elektorerna blev partirepresentanter och fick aldrig den avsedda grindvaktsrollen. I stället blev partiorganisationerna de som filtrerade fram presidentkandidater. Detta system fungerade länge relativt väl. På 1920-talet blockerade Demokraterna den populistiske kapitalisten Henry Ford, en potentiell motsvarighet till Trump med antijudiska åsikter, från att bli partiets kandidat.

Statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt har beskrivit hur demokratiseringen av urvalsprocesserna för presidentkandidater från början av 1970-talet försvagade partiernas grindvaktsroll. När delegaterna i primärvalen fick mer bundna mandat ökade väljarnas inflytande, medan partikollegornas möjligheter att sålla bort olämpliga kandidater minskade. Utvecklingen förstärktes senare av framväxten av sociala medier, som gav outsiderkandidater direkt väljarkontakt utan förmedling av traditionella medier. Detta förklarar varför Trump 2016, till skillnad från Ford nästan hundra år tidigare, kunde bli presidentkandidat trots invändningar från etablerade partiföreträdare.

Trump är samtidigt både ett symptom på en grundläggande samhällsutveckling och en drivande kraft bakom den. Amerikansk politik har länge präglats av växande polarisering, främst driven från höger, där politiska motståndare ses som illegitima fiender som ska bekämpas med alla medel. Men Trump har personligen accelererat utvecklingen i auktoritär riktning genom systematiska lögner, utrensningar av ”icke lojala” tjänstemän, användning av rättssystemet för att trakassera opponenter, brännmärkning av pressen som ”folkets fiende”, sammanblandning av politik och privata affärer samt utvidgning av presidentmakten.

Trump illustrerar nästan kusligt den risk för att makten korrumperar politiker som filosofen John Stuart Mill pekade på för mer än 150 år sedan: ”När de finner sig dyrkade av andra, börjar de dyrka sig själva och anser sig mer än hundra gånger mer värda än andra människor.”

Frågan är om de autokratiska tendenserna i USA är permanenta eller en tillfällig avvikelse. Många trodde att kaoset under Trumps första presidentperiod och hans vägran att acceptera valförlusten 2020 skulle vaccinera väljarna mot att ge honom nytt förtroende. Men så blev inte fallet. För en majoritet av väljarna 2024 var andra överväganden viktigare än att värna demokratin. Detta är djupt oroande inför framtiden.

Oberoende av utfallen i kommande val kommer Trumps tid vid makten sannolikt att få stora långsiktiga konsekvenser. Högsta domstolens utslag 2024 om utvidgad straffrättslig immunitet för en tidigare president och det senaste domslutet om rätt att avskeda vissa myndighetschefer utökar handlingsutrymmet för auktoritära presidenter. Än viktigare är förmodligen att Trumps systematiska brott mot etablerade normer för maktutövning kan ha förskjutit hela det amerikanska normsystemet i antidemokratisk riktning.

Det finns därför liten anledning att räkna med att USA i framtiden återgår till de principer som vägledde grundlagsfäderna. Detta kan tyvärr få långtgående följder även för demokratin i många andra länder som ser till USA som förebild eller referenspunkt för demokratisk utveckling.