Regeringens vårbudget visar tecken på valårstaktik
I den nyligen presenterade vårbudgeten visar regeringen tydliga tecken på att 2024 är ett valår. Dokumentet lägger mer vikt vid tidigare prestationer än vid kommande politiska initiativ, men avslöjar ändå flera viktiga riktlinjer för framtiden.
Vårpropositionen betonar vikten av starka offentliga finanser och framhåller att större reformer under nästa mandatperiod i huvudsak bör vara finansierade. Samtidigt utesluter regeringen högre skatter på arbete och sparande, vilket indikerar att de flesta andra offentliga utgifter än försvaret kommer att behöva minska som andel av BNP om den nuvarande politiska majoriteten består.
En central fråga som behandlas i vårpropositionen är balansen mellan regeringens finanspolitik och Riksbankens penningpolitik. Eftersom båda påverkar efterfrågenivån i ekonomin kan en mer expansiv finanspolitik leda till att Riksbanken väljer en högre styrränta. Propositionen nämner att ”finans- och penningpolitiken samverkar på ett ändamålsenligt sätt”, men erbjuder ingen djupare analys om varför den valda kombinationen av budgetunderskott och ränta skulle vara optimal.
Regeringen kommenterar även Finanspolitiska rådets granskning av finanspolitiken. Rådet har, tillsammans med andra instanser, kritiserat regeringen för att bryta mot principerna i det finanspolitiska ramverket genom att lånefinansiera de varaktigt högre försvarsutgifterna under de närmaste åren. Detta innebär att framtida generationer inte bara måste finansiera sina egna försvarsutgifter utan även betala en del av dagens kostnader genom högre räntekostnader. Anmärkningsvärt nog besvarar regeringen inte kritiken om varför denna övervältring av kostnader nu anses motiverad, trots att den tidigare betraktats som problematisk.
De konkreta satsningarna i vårbudgeten uppgår till 7,7 miljarder kronor. De största posterna utgörs av el- och gasprisstöd till hushållen för januari och februari i år (2,4 miljarder kronor) samt sänkningar av drivmedelsskatterna till EU:s miniminivå från 1 maj till 30 september (1,6 miljarder kronor). Dessutom har regeringen ansökt hos EU-kommissionen om tillstånd för en eventuellt ännu större sänkning av drivmedelsskatterna till under miniminivån, med syftet att motverka energiprisökningar till följd av konflikten i Mellanöstern.
Sänkta skatter på bensin och diesel när dessa varor blir knappare är dock problematiskt ur ekonomisk synvinkel. Om alla länder agerar på detta sätt blir huvudeffekten att oljeproducenter, inklusive Ryssland, får möjlighet att höja sina försäljningspriser i motsvarande grad. Länder med svagare offentliga finanser, som inte har råd med liknande skattesänkningar, drabbas ytterligare genom högre inköpspriser.
De aktuella sänkningarna av drivmedelsskatterna upprepar den ”priset-vid-pump-populism” som sågs 2022-2023. Att stabilisera enskilda priser på mikronivå försämrar marknadsekonomins funktion och reducerar den samhälleliga välfärdsnivån genom att störa prissignaler om behovet av bättre hushållning med knappa resurser.
Ett mer rationellt tillvägagångssätt för att stödja realinkomster och allmän efterfrågan skulle vara skattesänkningar eller bidrag som inte är kopplade till förbrukningen av bristvaror. Sådana åtgärder kan riktas specifikt mot låginkomsttagare eller grupper med begränsade möjligheter att ändra sina konsumtionsmönster, som boende på landsbygden utan alternativ till bilresor.
De sänkta drivmedelsskatterna exemplifierar hur svensk finanspolitik har frångått vedertagna nationalekonomiska principer. Andra exempel inkluderar matmomssänkningen 2026-2027 och lånefinansieringen av de ökade försvarsutgifterna. Detta väcker frågor om finansdepartementets roll i regeringen. Det finns inga brister i ekonomikunskaperna hos den politiska departementsledningen, vilket tyder på att ekonomiskt tveksamma förslag kan initieras av valtaktiska skäl.
En alternativ tolkning är att de avgörande finanspolitiska besluten har flyttats till partiledarnivå inom Tidösamarbetet, med följden att finansministerns roll har reducerats till att verkställa och intellektuellt försvara dessa beslut.
Kritiken mot regeringens politik innebär inte nödvändigtvis att oppositionens alternativ skulle vara bättre. Socialdemokraterna har, sannolikt också av valtaktiska skäl, haft ungefär samma linje gällande försvarets finansiering, matmomsen och drivmedelsskatterna. Det finns därför anledning till oro inför valrörelsen, med risken att partierna kommer att överträffa varandra med illa underbyggda finanspolitiska satsningar.
Den största farhågan är att politikerna inte ska kunna motstå frestelsen att lova en permanent matmomssänkning. Finansminister Elisabeth Svantesson har nyligen öppnat för denna möjlighet, i strid med tidigare besked. En permanent lägre matmoms skulle både vara kostsam för statsfinanserna och innebära ytterligare snedvridning av prisbildningen.
