Keir Starmer har under helgen tvingats inse att han inte längre har sitt partis stöd för att fortsätta som Storbritanniens premiärminister. För en politiker som lyckades lyfta Labour ur djupaste krisen och föra partiet till en stor valseger för bara ett år sedan måste det kännas som ett hårt slag.

När Starmer tog över Labours ledarskap 2019 befann sig partiet i en djup kris. Boris Johnson hade just vunnit en jordskredsseger för de konservativa, och Labour var fast i Jeremy Corbyns extremistiska grepp. Starmers första och viktigaste uppdrag blev att föra partiet tillbaka till den politiska mitten.

Det var en process som krävde både mod och uthållighet. Starmer införde nolltolerans mot antisemitism inom partiet och såg till att Corbyn kördes ut. Genom dessa åtgärder lyckades han omvandla Labour till ett seriöst mittenvänsternparti igen, lett av vad som verkade vara en ansvarsfull och omdömesgill ledare.

Samtidigt ägnade sig det konservativa partiet åt en remarkabel själv­destruktion. En blandning av riskabel populism och uppseendeväckande inkompetens eroderade gradvis väljarnas förtroende. Botten nåddes hösten 2022 när dåvarande premiärminister Liz Truss presenterade en budget med omfattande skattesänkningar som fick finansmarknaderna att vackla. Landet behandlades plötsligt som en instabil ekonomi, räntorna sköt i höjden och väljarna flydde i skräck från Torypartiet.

Valet 2024 blev därför en triumf för Labour. Partiet fick en överväldigande majoritet i parlamentet och Keir Starmer kunde triumferande flytta in på Downing Street. Men förväntningarna var skyhöga. Efter femton år av konservativ åtstramningspolitik förväntade sig både partimedlemmar och väljare betydande investeringar och reformer.

Problemet var att statskassan var tom. Den brittiska ekonomin led fortfarande under efterdyningarna av brexit och det ekonomiska handlingsutrymmet var extremt begränsat. Det var här Starmers verkliga utmaning började.

För att lyckas behövde han både kunna sätta realistiska förväntningar hos sina väljare och samtidigt peka ut en tydlig väg framåt för landet. På båda dessa punkter misslyckades han. Väljarna blev besvikna och partiets entusiasm svalnade snabbt.

Men det som verkligen satte punkt för Starmers premiärministerskap var det märkliga beslutet att utse Peter Mandelson till brittisk ambassadör i Washington. Det var välkänt att Mandelson hade haft nära kontakter med den dömde sexualförbrytaren Jeffrey Epstein. När nya avslöjanden om denna vänskap successivt kom fram, raserade det fullständigt bilden av Starmer som en seriös politiker med sunt omdöme.

Sedan Labours katastrofala resultat i lokalvalen i maj i år har premiärministern i praktiken varit politiskt död. I opinionsmätningarna leder nu höger­populisten Nigel Farages parti Reform UK, medan de gröna är på väg att köra om Labour på den vänstra flanken.

När Andy Burnham, borgmästare i Manchester, förra veckan vann ett fyllnadsval till parlamentet med stor marginal och omedelbart gjorde klart att han siktar på Downing Street, var Starmers öde beseglat. Det är uppenbart att Labour ser Burnham som partiets räddare.

Men frågan är om han verkligen kan vara det. De grundläggande problemen är ju desamma: svag ekonomisk tillväxt, ansträngda statsfinanser och höga förväntningar från väljarna. Burnham skapade själv oro på obligationsmarknaden i höstas när han på partikongressen antydde att finansmarknadernas reaktioner inte ska få styra politiken.

Det som främst talar för Burnham är att människor tror på honom – inte minst han själv. Han är betydligt bekvämare framför kamerorna än Starmer och framstår som en politiker med genuin kontakt med väljarna. Som borgmästare i Manchester har han lyckats bygga upp och behålla ett brett förtroende, även bland den typ av väljare som nu lockas av Farage.

Partiets vänsterflygel hoppas på en tydlig kursändring, men då finns risken att det slutar som för Liz Truss. Mest sannolikt kommer Burnham att slitas mellan höga förväntningar och hårda realiteter, precis som Starmer och före honom den konservative Rishi Sunak.

Men kanske – och det är ett stort kanske – kan Burnham lyckas med något liknande det som Mark Carney nyligen gjorde med Kanadas liberala parti efter Justin Trudeaus misslyckande. Det vill säga samla partiet, ge det nytt liv och befästa dess position i politikens centrum för att därifrån kunna möta det populistiska högerns frammarsch.

För Storbritanniens skull måste man hoppas att han lyckas. Alternativet, med Farages populister vid makten, är betydligt mer oroande för både landet och Europa.