Tio år efter den historiska folkomröstningen om Brexit står det klart att de ekonomiska och sociala konsekvenserna har blivit betydligt värre än vad de flesta kunde föreställa sig. Den 23 juni 2016 röstade 51,9 procent av britterna för att lämna EU, en beslut som skulle komma att förändra landet i grunden.

I början var det oklart exakt vilka förändringar som skulle följa. Men när dåvarande utrikesministern Boris Johnson, en av de mest framträdande förespråkarna för Brexit, slog fast att ”Brexit betyder Brexit” och förutspådde en ”Titanic-mässig succé”, fanns varningssignalerna redan där. De som motsatte sig utträdet beskrev omfattande risker, men deras oro avfärdades snabbt som skräckpropaganda av Brexit-förespråkarna.

Nu, ett decennium senare, visar verkligheten att dessa farhågor var välgrundade. En omfattande ekonomisk studie visar att Storbritannien har mellan sex och åtta procent lägre bruttonationalprodukt än vad landet skulle ha haft om det hade stannat kvar i EU. Sysselsättningen ligger tre till fyra procent lägre, medan investeringarna har sjunkit med hela tolv till tretton procent. Samtidigt har matpriserna stigit kraftigt till följd av nya handelshinder och tullar.

Även om vissa andra studier visar något mindre negativa siffror är forskarsamhället enigt om trenden. Britterna ville ”ta tillbaka kontrollen över sitt land”, men priset har blivit en försämrad ekonomi för både enskilda medborgare och nationen som helhet.

Den brittiska allmänheten har inte undgått att märka försämringen. I dag anser endast 30 procent av befolkningen att Brexit var ett bra beslut, medan dubbelt så många menar att det var dåligt. Hela två tredjedelar av britterna uppger att EU-utträdet har haft en negativ effekt på deras egen privatekonomi, en uppfattning som genomsyrar alla samhällsklasser.

Brexit är dock inte det enda problemet för den brittiska ekonomin. Ända sedan finanskrisen 2007 har landet halkat efter andra jämförbara ekonomier, med högre inflations- och räntenivåer samt lägre tillväxt. Reallönerna har stagnerat och nödvändiga investeringar inom infrastruktur och andra samhällssektorer har uteblivit, samtidigt som boendekostnaderna har skjutit i höjden.

Den offentliga ekonomin befinner sig i en prekär situation. Eftersom politikerna inte har lyckats anpassa utgifterna har statsskulden nästan tredubblats som andel av BNP, från 36 procent år 2007 till 94 procent i dag. Av de totala offentliga utgifterna går mer än åtta procent enbart till räntebetalningar, vilket begränsar möjligheterna för andra satsningar kraftigt.

Situationen påminner på flera sätt om en kombination av Sveriges nuvarande utmaningar och den kris landet upplevde på 1990-talet. Storbritannien står inför stora investeringsskulder inom allt från infrastruktur till försvar, samtidigt som landet kämpar med skenande statsskuld, höga räntor och en sjunkande valutakurs. När Sverige befann sig i en liknande situation under 90-talskrisen räddades ekonomin delvis av en stark exportindustri som gynnades av den svaga kronan. Dessutom valde Sverige att gå med i EU:s inre marknad, vilket gav landet betydligt bättre förutsättningar än vad Storbritannien nu har genom att segla vidare ensamt.

Men de ekonomiska konsekvenserna är bara en del av historien. Kanske än mer alarmerande är de sociala effekterna. Den mest omedelbara följden efter folkomröstningen för tio år sedan var en dramatisk ökning av öppen rasism. Till och med personer som talade walesiska attackerades verbalt som ”utlänningar”.

Invandringsfientlighet hade varit en central del av kampanjen för att lämna EU. Strax innan folkomröstningen mördades labourparlamentarikern Jo Cox av en högerextrem man som upprepade Brexit-slagord medan han knivhögg henne till döds. En FN-kommitté konstaterade senare att politiker som eldade på sådana stämningar bar del av ansvaret för den 42-procentiga ökningen av hatbrott i landet.

Utvecklingen har fortsatt i samma riktning. Brexit-förespråkaren Nigel Farage, som alltid har haft motstånd mot invandring som sin huvudfråga, leder i dag Storbritanniens största parti Reform. Han utmanas numera till höger av det mer öppet rasistiska partiet Restore Britain, som har lyckats locka till sig politiker från både de konservativa Tories och Reform, och som har stöd från den europeiska ultrahögern. Samtidigt har miljardären Elon Musk aktivt eggat på extremhögerkravaller i både England och Nordirland via sina sociala medieplattformar.

Brexit har alltså lett till en dubbeleffekt: folk har fått det ekonomiskt sämre, och allt fler skyller denna försämring på invandrare och icke-vita. Boris Johnsons beskrivning av Brexit som ”Titanic-mässig” har visat sig vara träffande, om än inte på det sätt han avsåg.