Statsminister Ulf Kristersson från Moderaterna har inte bara valt att samarbeta med Sverigedemokraterna – han har aktivt byggt ett politiskt lag där partiet ingår som en central del. Denna strategiska approach har inte bara förändrat den politiska dynamiken i Sverige, utan också skapat nya spelregler för hur svensk politik fungerar.

När Kristersson tillträdde som statsminister markerade det en historisk vändpunkt i svensk politik. Till skillnad från tidigare borgerliga ledare som hållit Sverigedemokraterna på armlängds avstånd, valde han en helt annan väg. Han såg möjligheten att skapa ett stabilt politiskt samarbete genom att integrera partiet i regeringsunderlaget, snarare än att isolera det.

Denna strategi skiljer sig markant från hur andra länder i Europa har förhållit sig till nationalistiska och invandringskritiska partier. Medan många fortsatt att upprätthålla en så kallad ”cordon sanitaire” runt liknande partier, har den svenska modellen under Kristersson inneburit en normalisering av Sverigedemokraternas roll i politiken.

Det politiska lagbyggandet har gett påtagliga resultat. Regeringen, som består av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, har kunnat driva igenom reformer och budgetar med stöd från Sverigedemokraterna på ett sätt som tidigare inte ansetts möjligt. Detta har skapat en stabilitet i riksdagen som länge saknats under tidigare minoritetsregeringar.

Men det är inte utan pris. Samarbetet har förändrat maktbalansen inom den borgerliga alliansen och gett Sverigedemokraterna betydande inflytande över politikens innehåll och inriktning. Partiet har kunnat påverka beslut inom områden som migrations-, integrations- och kriminalpolitik på ett sätt som tidigare var otänkbart.

Den nya naturlag som uppstått handlar om ömsesidigt beroende. Kristersson behöver Sverigedemokraternas mandat för att kunna styra, medan Sverigedemokraterna får inflytande och legitimitet genom att vara en del av regeringsunderlaget. Detta har skapat en situation där båda parter är beroende av varandra för sin politiska överlevnad.

Oppositionen, ledd av Socialdemokraterna, har varit kritisk till detta upplägg. De menar att Sverigedemokraternas inflytande har blivit för stort och att regeringen har gjort för många eftergifter i frågor som tidigare ansågs vara kärnvärden för de borgerliga partierna. Särskilt Liberalerna har hamnat i kläm, då partiet historiskt sett varit mest avvisande till samarbete med Sverigedemokraterna.

Inom Moderaterna själva har reaktionerna varit blandade. Vissa menar att Kristersson har gjort det enda pragmatiska valet i en situation där alternativen var begränsade. Andra ser med oro på hur partiet har förändrats och vilka kompromisser som har gjorts för att behålla makten.

Den europeiska kontexten är också viktig att beakta. Sverige är inte ensamt om att se nationalistiska partier få ökat inflytande. I länder som Italien, Finland och Nederländerna har liknande partier blivit del av regeringsunderlag eller till och med lett regeringar. Sveriges väg under Kristersson har därmed blivit en del av en bredare europeisk trend.

För svenska väljare innebär den nya naturlagen att politiska allianser inte längre är självklara eller eviga. De traditionella blockgränserna har blivit mer flytande, och pragmatism har i många fall ersatt ideologi som vägledande princip. Detta har förändrat förutsättningarna för hur väljare kan förutse vad en röst på ett visst parti faktiskt kommer att innebära efter valet.

Framåtblickande ställs frågan om denna modell är hållbar på lång sikt. Kan Moderaterna och Sverigedemokraterna fortsätta att samarbeta utan att det leder till större spänningar eller ideologiska konflikter? Och hur kommer detta att påverka den svenska demokratins långsiktiga utveckling?

Kristerssons lagbygge har skapat en ny verklighet i svensk politik. Endast tiden kommer att visa om det var ett nödvändigt pragmatiskt val eller ett steg som förändrade svensk politik i grunden. Det som är klart är att den gamla ordningen är borta, och en ny naturlag nu styr spelet på Riksdagens parkett.