Venezuela befinner sig i en humanitär katastrof av enorma proportioner efter att två kraftiga jordbävningar skakat landet på torsdagsmorgonen. Bilderna som spridits visar våldsamt skakande bilar, kollapsande byggnader och flyende människor i panik. Minst 235 personer har hittills bekräftats döda, 4300 är skadade och omkring 200 personer är fortfarande begravda under rasmassorna.

Skälven var så kraftiga att de kände av ända till den brasilianska staden Manaus, som ligger över 1000 kilometer bort. En person som upplevde jordbävningen beskriver den för CNN som en skräckfilm. Men experter varnar för att dödssiffrorna kan stiga dramatiskt under de kommande dagarna.

Enligt normalt sett träffsäkra modeller kan jordbävningar av denna magnitud på platser med sådan befolkningstäthet leda till tusentals, möjligen till och med tiotusentals döda. Hemsidor där saknade personer kan rapporteras har redan fått tiotusentals annonser från desperata anhöriga som söker efter sina nära och kära.

Även om jordbävningar är naturkatastrofer som kan slå hårt mot vilket land som helst, blir konsekvenserna betydligt värre i länder med begränsade resurser. När jordbävningen i Kobe, Japan inträffade 1995 dog mer än 5000 personer trots att Japan är ett välmående land med moderna byggnadsstandarder och välutvecklade katastrofberedskapsplaner. I Venezuela, där infrastrukturen redan var i förfall före skalvet, blir förödelsen mångdubbelt större.

Venezuela var redan innan jordbävningen i praktiken en katastrofzon, en situation som har pågått i mer än ett decennium. Landet har genomgått ett 25 år långt auktoritärt, vänsterpopulistiskt experiment som systematiskt brutit ner statliga institutioner och ekonomin. I dag lever mer än hälften av befolkningen i fattigdom och hälsosystemet har i praktiken kollapsat.

I stora delar av landet är det gäng och paramilitära grupper som kontrollerar territorier och utövar makt, snarare än statliga myndigheter. Denna fragmentering av statlig kontroll försvårar nu räddningsarbetet avsevärt, eftersom det saknas fungerande koordinering och kommunikation mellan olika delar av landet.

Donald Trumps intervention i januari och gripandet av diktatorn Nicolás Maduro har inte medfört någon verklig förändring av maktstrukturen. Det är fortfarande samma regim som styr landet. Delcy Rodríguez, Maduros tidigare vicepresident, drar nu i trådarna och har utsett Gustavo González Lopez till försvarsminister och en av sina närmaste medarbetare. González Lopez var tidigare landets spionchef och ansvarig för det brutala fängelsesystemet.

Relationerna mellan Venezuela och USA har visserligen förbättrats något. Oljan flödar åter ut ur landet och internationella oljebolagsledare flyger in för att undersöka investeringsmöjligheter. Venezuela besitter världens största kända oljereserver, vilket gör landet strategiskt viktigt för den globala energimarknaden.

Men trots dessa tecken på ekonomisk öppning kan inga fria val skönjas vid horisonten. Inflationen ligger fortfarande på omkring 500 procent, vilket gör att valutan tappar värde i snabb takt. En standardlön motsvarar cirka 240 dollar i månaden, vilket är långt under de 750 dollar som bedöms behövas för att försörja en trebarnsfamilj. Denna ekonomiska kris innebär att de flesta venezuelaner lever i djup fattigdom och saknar resurser att hantera en katastrof av denna omfattning.

Donald Trump har nu uttalat att USA är redo att hjälpa sina nya vänner i Venezuela. Från resten av Latinamerika är räddningsoperationer redan på väg. Europeiska regeringschefer förbereder nödhjälp och även påven har erbjudit stöd.

All denna hjälp behövs, och sannolikt mycket mer än så. Risken är stor att världen bara har sett början på denna tragedi. Med ett sönderslaget hälsosystem, bristfällig infrastruktur och en stat som knappt fungerar, är Venezuela extremt sårbart för en naturkatastrof av denna omfattning. De kommande dagarna och veckorna kommer att visa hur stort omfånget verkligen är, men experternas bedömningar tyder på att situationen kan bli betydligt värre innan den börjar förbättras.