En miljöorganisations picknick med fågelskådning slutade i massgripanden när turkisk säkerhetspolis slog till mot Tema Foundation, en organisation som arbetar med återplantering av träd. Omkring 30 medlemmar, varav de flesta pensionärer i 60- och 70-årsåldern, greps och anklagades för terrorism. Detta var bara början på en våg av godtyckliga gripanden som rullades ut över Turkiet veckorna före det nyligen hållna Natotoppmötet.

Dagarna efter miljöaktivisternas gripande fortsatte repressionen. Journalister och oppositionsaktivister hämtades in av myndigheterna, samtliga anklagade för terrorism. Även komikern Deniz Göktaş greps, där anklagelsepunkterna bland annat inkluderade att han ska ha förolämpat president Recep Tayyip Erdogan genom att kalla honom för ”diktator”. Sammanlagt fängslades ett par hundra personer under denna period.

Händelserna framstår som en tydlig maktdemonstration från Erdogans sida, riktad inte enbart mot den egna befolkningen utan också mot Turkiets allierade i västvärlden. Det sänder en signal om att den turkiske presidenten tar sig friheten att ignorera grundläggande demokratiska principer och medborgerliga rättigheter, samtidigt som han räknar med att omvärlden inte kommer att reagera kraftfullt.

Den internationella reaktionen har också uteblivit i princip helt. Vare sig från Washington, London, Paris, Berlin eller Stockholm har det kommit några nämnvärda fördömanden av den nakna repressionen. När det gäller USA är tystnaden kanske mindre överraskande – president Donald Trump och Erdogan har utvecklat en god relation, två ledare som enligt kritiker delar preferenser för storslagna ceremonier och lydiga undersåtar.

Men även de europeiska ledarna, inklusive Natos generalsekreterare Mark Rutte från Nederländerna, har valt att inte uttala sig. Förklaringen tycks vara att de är fullt upptagna med att hålla Trump på gott humör för att förhindra att han drar tillbaka amerikanska styrkor från Europa, ifrågasätter säkerhetsgarantierna eller genomför sina kontroversiella planer för Grönland.

En bidragande faktor till tystnaden är att det just var tack vare Erdogans personliga vädjan som Trump över huvud taget deltog i Natomötet. Den amerikanske presidenten har själv förklarat att han egentligen inte ville åka, men att Erdogan bad honom vänligt om att komma. I detta läge vill ingen av de europeiska ledarna riskera att förstöra relationen med värden för mötet.

Turkiet har varit medlem i Nato sedan 1952, och landets strategiskt viktiga geografiska position har historiskt sett gjort att övriga medlemsländer ofta har sett mellan fingrarna på auktoritära övertramp från Ankara. Erdogans pågående nedmontering av den turkiska demokratin har pågått under en längre period, och vissa europeiska ledare värderar nu Turkiet extra högt eftersom landet har alliansens näst största militär och en betydande vapenindustri – något som ses som särskilt värdefullt när USA:s engagemang i Nato upplevs som osäkert.

Men ingen av dessa faktorer utgör en acceptabel ursäkt för att vända bort blicken när Erdogan låser in komiker och pensionärer som ägnar sig åt miljöaktivism och fågelskådning. Nato är inte bara en militär försvarsallians – organisationen är också en värdegemenskap av demokratier som gått samman för att försvara sin och varandras frihet.

Den auktoritära hållning som Trump uppvisar skadar redan denna värdegemenskap betydligt. Strategin att försöka kompensera detta genom att luta sig ännu mer mot Erdogans Turkiet framstår därför som förbluffande naiv. Toppmötet borde enligt kritiker aldrig ha förlagts till Turkiet från början. Om Trump då inte hade vellit delta kunde de övriga ledarna ha tagit chansen att bojkotta mötet.

Nato befinner sig just nu, för att citera den franske presidenten Emmanuel Macron, i ett tillstånd av politisk hjärndöd på högsta nivå. I denna situation bör fokus enligt bedömare ligga på det som faktiskt fungerar – den militära samverkan på fältnivå och integrationen av stridskrafter, särskilt i Nordeuropa. Därutöver behöver de europeiska länderna skynda på uppbyggnaden av sina egna nationella försvar.

Framför allt bör Europas ledare inte vara rädda för att uttala det självklara: Erdogans politiska fångar måste friges omedelbart. Det beteende som den turkiske presidenten uppvisar är endast värdigt en diktator, inte ledaren för en demokrati och Natomedlem.