Över 117 miljoner människor är för närvarande tvångsfördrivna världen över, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR:s senaste årsrapport. Mer än 40 miljoner av dessa har varit tvungna att lämna sina hemländer helt och hållet. Siffrorna markerar den största flyktingkrisen i modern tid, men i västvärldens politiska debatt har fokus alltmer förskjutits från de faktiska offren till diskussioner om hur länder kan skydda sina egna gränser.

Den 20 juni uppmärksammas världsflyktingdagen årligen för att sätta ljus på de miljontals människor som lever i konflikternas och förföljelsens spår. För temadag, precis som många andra som vuxit fram genom åren, kan uppfattas som överflödiga. Men när vissa frågor hamnar långt utanför det dagliga samtalet blir sådana här dagar nödvändiga påminnelser om verkligheter som många föredrar att blunda för.

De senaste åren har situationen i Gaza varit en ständig påminnelse om krigets verkliga offer. Det är inte länder eller demokratier som tar emot flyktingar som drabbas hårdast, utan de människor som lever bland ruinerna av sina tidigare hem eller tvingas fly därifrån. Trots detta fortsätter narrativet i många europeiska länder att framställa Europa som offer snarare än fristad.

Det pågående inbördeskriget i Sudan utgör just nu världens största humanitära kris. Konflikten, som har pågått i tre år, har tvingat 13 miljoner människor på flykt. De som lever kvar eller söker skydd i närområdet lider av akut vattenbrist och undernäring. Våldtäkt används systematiskt som vapen i kriget, vilket lämnar djupa psykologiska trauman hos både offer och vittnen.

För tio år sedan talade Sverige om en ”flyktingkris”, men den verkliga krisen var förstås alltid för dem som tvingades fly för sina liv. Sedan dess har EU kraftigt förstärkt sina yttre gränser, vilket visserligen har gjort det enklare för unionens invånare att distansera sig från problemen, men som inte har förbättrat situationen för de människor som fortfarande tvingas lämna sina hem.

Den politiska temperaturen i Sverige har förändrats dramatiskt på bara ett decennium. För lite mer än tio år sedan var till och med de mest restriktiva politiska partierna noga med att betona att man ville hjälpa flyktingar ”på plats” som ett försvar för att inte ta emot asylsökande i Sverige. Detta argument innebar åtminstone ett erkännande av att människor faktiskt flydde från verkliga hot och behövde hjälp någonstans.

I dag ser den politiska verkligheten helt annorlunda ut. Den svenska regeringen skryter öppet om att ha stoppat migrationsmottagandet och driver samtidigt på för att minska det internationella biståndet. Det politiska språket har också förändrats radikalt – i debatten låtsas man som att flyktingar inte längre existerar, utan att det endast finns ”migranter” utan legitima skyddsskäl.

Exemplet med unga, välintegrerade personer som riskerade att utvisas utan sina föräldrar till konfliktzoner som Iran visar hur långt pendeln har svängt. Det krävdes både omfattande medial uppmärksamhet och brett folkligt motstånd för att stoppa dessa utvisningar, trots att det handlade om människor som vuxit upp i Sverige och blivit en del av det svenska samhället.

Fotografiet av den treårige Alan Kurdi, som drunknade när hans familj flydde från Syrien 2015, skapade ramaskri världen över. Bilden av den livlösa pojkkroppen på en turkisk strand blev en symbol för flyktingkrisens mänskliga ansikte och väckte starka känslor och politisk debatt om Europas ansvar.

Knappt tio år senare kan man fråga sig hur synen på vårt ansvar har förändrats. Har vi blivit avtrubbade, eller har den politiska retoriken helt enkelt lyckats omforma hur vi ser på människor i nöd? Medan antalet tvångsfördrivna människor i världen har fortsatt att öka dramatiskt, har viljan att ta emot dem i västvärlden tvärtom minskat.

Världsflyktingdagen fungerar därför som en nödvändig paus i den inhemska politiska debatten. Den påminner om att bakom statistiken och de politiska argumenten finns miljontals enskilda människor vars liv har söndrats av krig, förföljelse och våld, och att deras situation inte blir mindre akut för att vi väljer att titta bort.