Ledare: Här är skolpolitiken som samlar damm på utbildningsdepartementet

Den utlovade skolreformen uteblev – Liberalernas löften har kört fast

När de fyra Tidöpartiernas ledare nyligen presenterade sitt politiska bokslut framträdde utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L) med påtaglig stolthet över regeringens skolpolitik. En stolthet som saknar grund när man granskar vad som faktiskt åstadkommits under mandatperioden.

Tidöavtalet innehöll ursprungligen många ambitiösa idéer för skolområdet. Partierna utlovade en ”helrenovering av friskolesystemet” för att åtgärda dess ”inbyggda fel”. När dåvarande Liberalernas partiledare Johan Pehrson presenterade avtalet väckte han förhoppningar med löften om statlig styrning av skolpengen för ökad likvärdighet, ett gemensamt skolval för alla och drastiskt förkortade kötider till friskolor.

Men idag, när mandatperioden närmar sig sitt slut, har inget av dessa löften förverkligats. Det framgår tydligt i regeringens egen redovisning av skolpolitiken.

Vad gäller den statliga styrningen av skolpengen tillsatte regeringen en utredning i november 2023. Bokslutets redovisning nämner dock inte att ett delbetänkande redan överlämnades till statsrådet Lotta Edholm (L) i somras. Betänkandet föreslår att kommuner ska kunna göra avdrag på ersättningen till friskolor med motiveringen att kommunala skolor har ett mer omfattande uppdrag.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna har redan signalerat sitt motstånd mot detta förslag, enligt SVT:s rapportering från december 2025. En utredning vars förslag redan stoppats av regeringspartierna kan knappast betraktas som en framgång.

Ännu sämre står det till med planerna på ett gemensamt skolval och förkortade kötider till friskolor – reformer som skulle minska segregationen och ge alla barn likvärdiga möjligheter. Här har inte ens en utredning tillsatts ännu. Regeringen skriver visserligen i sitt bokslut att de planerar att ge en särskild utredare i uppdrag att analysera frågan och lämna förslag, men med tanke på att mandatperioden snart är slut väcker detta frågor om när detta faktiskt ska ske.

Den utlovade nya friskolelagen lyser också med sin frånvaro. Lagen skulle innehålla skärpta krav på ägare och nya regler för vinstutdelning. Men även här stannar regeringens bokslut vid att de ”avser att besluta om förslag” som skulle skärpa villkoren för enskilda huvudmän. Vad detta konkret innebär förblir oklart, och oavsett kommer inga förändringar att träda i kraft före nästa val.

Dessa misslyckanden betyder inte nödvändigtvis att Simona Mohamsson talar osanning när hon hävdar att Liberalerna prioriterat skolfrågor i varje förhandling med sina regeringspartners. Partiet kan mycket väl ha kämpat för sina hjärtefrågor i slutna rum. Men resultatet talar sitt tydliga språk: de har förlorat dessa strider.

Liberalernas uteblivna skolreformer illustrerar tydligt de kompromisser som mindre partier tvingas göra i koalitionsregeringar. Trots att partiet profilerat sig som ”skolpartiet” och fått ansvar för utbildningsfrågorna har de uppenbarligen inte lyckats driva igenom sina viktigaste reformer.

Detta misslyckande kommer sannolikt att bli en tung börda för Liberalerna inför nästa val. När väljarna utvärderar partiets insatser kommer de att titta på resultat snarare än ambitioner. Och på skolområdet, där partiet ville göra sitt starkaste avtryck, finns främst löften som inte infriats.

För svenska skolan innebär detta ytterligare en mandatperiod utan de strukturella reformer som många experter menar behövs för att minska segregation och öka likvärdigheten. De problem som identifierades när Tidöavtalet slöts kvarstår, och kommer att möta nästa regering oavsett dess politiska färg.