Politisk turbulens råder i den svenska högern när Almedalsveckan väckt frågor om strategi och ledarskap inför kommande val. Det som borde vara en samlad front har i stället blivit en arena där partierna på högerkanten tävlar om väljarnas uppmärksamhet – ofta på varandras bekostnad.

Knappt hade Almedalsveckan inletts förrän Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, som också är Sveriges vice statsminister, deklarerade att landet behöver ett annat ledarskap. Ett uttalande som kan verka märkligt från någon i hennes position. Busch talade om ett ledarskap som ska vara samlande, samarbetsvilligt och med hjärta – ord som fått observatörer att höja på ögonbrynen, givet att hon själv räknas som en av Sveriges mest polariserande politiker.

Dagen därpå gick Liberalernas partiledare Johan Pehrson till angrepp mot ”excelknackande moderater” och uppmanade väljarna att välja ”storlek L i stället för M”. Samtidigt valde Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att redan före Almedalen lansera krav på förbud mot slöja i offentligheten, i vad som tolkas som ett försök att visa högerväljare vem som är beredd att föra den hårdaste linjen i invandringspolitiken.

Sammantaget sänder detta signaler om att samarbetsandan inom Tidösamarbetet är pressad. Varje parti verkar mer fokuserat på att profilera sig själv än att bygga en gemensam front, och principen om att laget går före jaget tycks ha kastats överbord.

Särskilt utsatt är Moderaterna. Partiet hamnar i flera opinionsmätningar runt 16 procent, ingenstans över 18 procent och överallt lägre än Sverigedemokraterna. Detta är en dramatisk situation för ett parti som traditionellt varit högerblockets ledande kraft. Kritik riktas mot partiledaren Ulf Kristersson, bland annat efter avslöjanden om hans hustrus stiftelse, men problemen sträcker sig långt djupare än så.

Moderaternas strategi har i stort sett visat sig vara att satsa allt på en enda linje: att framstå som ledare för ett sammanhållet lag som är mindre extremt än ett eventuellt samarbete där Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar skulle bli finansministerkandidat. I ett jämnt politiskt läge skulle detta enligt planen avgöra utgången.

Men strategin verkar inte hålla måttet mot verkligheten. För det första är det inte jämnt i opinionen. För det andra vägrar det stora oppositionspartiet Socialdemokraterna att acceptera blockpolitiken som premiss. För det tredje är det uppenbart för de flesta att det är Jimmie Åkesson, inte Ulf Kristersson, som är den verkliga makthavaren inom Tidösamarbetet. Dessutom är tanken att Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson skulle lämna finansdepartementet till Vänsterpartiet inte trovärdig i de flestas ögon.

Till detta kommer att marginalväljarna, de som ska avgöra valet, har en mer negativ syn på Sverigedemokraterna än något annat parti. Trots detta har Moderaterna valt att än mer krampa om sin relation till Åkesson och Sverigedemokraterna, vilket placerar partiet i ett alltmer trångt läge.

Problemet för Moderaterna är att de har utvecklat en strategi för en politisk spelplan som inte längre existerar. Varje taktiskt drag verkar just nu placera partiet i en sämre position. I kampen om de mest radikala högerväljarna kan Moderaterna aldrig vinna över Sverigedemokraterna. Samtidigt riskerar partiet att förlora sin traditionella roll som ansvarstagande mittenhögerparti som sätter landets bästa och sakpolitiken först.

Den politiska situationen efter valet kommer sannolikt inte att innebära någon majoritetsregering för Ulf Kristersson. Däremot kommer det att finnas möjligheter att vara med och säkra viktiga sakpolitiska genombrott som upprustningen av försvaret, utbyggnaden av kärnkraften och krafttag mot gängkriminaliteten.

Om Vänsterpartiet verkligen ses som en så farlig samarbetspartner, blir frågan hur smart det är att tvinga Socialdemokraternas ledare till ett samarbete med dem – särskilt i en tid när ett krig pågår i närområdet och när Donald Trump återigen skapar osäkerhet i världspolitiken.

Nu står semestern för dörren, och politikerna får några veckors andrum. Det är en chans att tänka om inför slutspurten och ta fram en strategi som faktiskt matchar verkligheten. Frågan är om Moderaterna och kretsen runt statsministern klarar av detta, eller om de kommer att fortsätta på den inslagna vägen ända tills det är för sent.

Om inget förändras riskerar Moderaterna att vakna upp den 14 september med siffror runt 15 procent – ett resultat som väcker minnen om Bo Lundgrens historiska bottennapp. I ett sådant scenario skulle Jimmie Åkesson stå som ledare för oppositionsblocket till höger, medan Ebba Busch skulle vara den enda borgerliga Tidöledaren som skaffat sig tillräckligt politiskt mandat för att välja sin egen väg framåt.