Svenska politiker debatterar just nu biståndsbudgetens framtid inför valet, och diskussionen har blivit allt mer polariserad. Moderaterna har positionerat sig med ett budskap om att prioritera satsningar på äldreomsorgen framför höjt bistånd, vilket partiets valledare Martin Borgs beskriver som en fråga om rättvisa. Samtidigt har Sverigedemokraterna gått ännu längre och föreslår kraftiga nedskärningar av biståndet för att finansiera ökade utgifter inom försvaret, äldreomsorgen och eventuell ny kärnkraft.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt har uttryckt att biståndet i teorin skulle kunna skäras ner till noll. Han menar att det inte är meningsfullt att stötta något land förutom Ukraina, med argumentet att biståndet ”inte gör någon nytta för Sverige”. Men denna syn på biståndet som en ren kostnad, snarare än en investering, ifrågasätts av flera experter och debattörer.

Klimatbiståndet är ett tydligt exempel på hur bistånd kan ge direkta fördelar även för Sverige. Bedömningar visar att det ofta är betydligt billigare att genomföra utsläppsminskningar i utvecklingsländer än på hemmaplan. Eftersom klimatförändringarna är globala och varje utsläppsminskning bidrar till att bromsa den globala uppvärmningen, gynnar kostnadseffektiva åtgärder i andra delar av världen även svenska medborgare. Att sätta in effektiva och relativt billiga klimatåtgärder i utvecklingsländer så snabbt som möjligt kan därför ses som en rationell investering snarare än en utgift.

Ett annat aktuellt område där biståndet visar sitt värde är smittövervakning och hälsosäkerhet. Efter det senaste ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa har detta blivit särskilt tydligt. Mycket tyder på att smittspridningen pågick under en längre period innan den upptäcktes, något som kan kopplas till tidigare neddragningar i biståndet som tidigare finansierat sjukvård och smittövervakning. Dessa insatser är avgörande för att kunna stoppa epidemier i ett tidigt skede, vilket erfarenheterna från coronapandemin tydligt har visat värdet av.

När det gäller Afrika i stort visar forskning tydliga samband mellan biståndsnedskärningar och ökad instabilitet. En studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science har dokumenterat vad som hände när USA under 2025 hastigt drog in betydande summor från kontinenten. Resultatet blev ett ökat antal krig och konflikter. Även om det inte går att säga att biståndsnedskärningarna var den enda orsaken, är korrelationen påtaglig.

Denna typ av instabilitet har direkta konsekvenser för Europa och Sverige. Konflikter och oroligheter i Afrika riskerar att påverka flyktingströmmarna till Europa, vilket både Moderaterna och Sverigedemokraterna har varit tydliga med att de vill begränsa. Det finns därmed en paradox i att å ena sidan vilja minska biståndet samtidigt som man å andra sidan vill stoppa migration från dessa regioner.

Den geopolitiska dimensionen av biståndet är kanske den mest underskattade aspekten i debatten. Om västvärlden, inklusive Sverige, inte upprätthåller starka band till utvecklingsländer genom bistånd och samarbete, lämnas fältet fritt för Kina att utöka sitt inflytande. Kina har under senare år pummat in enorma summor i afrikanska länder genom projekt som nya järnvägar, hamnar, gruvor och energiproduktion.

Dessa kinesiska investeringar handlar inte om välgörenhet utan är del av en långsiktig strategisk satsning som kretsar kring ekonomi, makt och globalt inflytande. Som en följd av detta befinner sig många afrikanska länder i dag i ett beroendeförhållande till Kina, vilket ofta syns i hur dessa länder röstar i FN där de regelmässigt ställer sig bakom den kinesiska linjen.

För Sverige som nation med starka intressen av ett regelbaserat internationellt system och som är beroende av internationell handel, är dessa geopolitiska förskjutningar långt ifrån irrelevanta. Att betrakta biståndet enbart som en utgiftspost utan att se de strategiska vinsterna riskerar att bli en kortsiktig beräkning.

Debatten om biståndet inför valet visar på en fundamental skillnad i synen på Sveriges roll i världen. Frågan är inte enbart om prioriteringar mellan äldreomsorgen och bistånd, utan också om hur Sverige bäst säkrar sina långsiktiga intressen i en alltmer sammanlänkad värld där klimat, pandemier, migration och geopolitisk konkurrens inte respekterar nationsgränser.