I decennier har frågan om lagom integration förföljt Rakel Chukri. För henne började sökandet efter identitet redan i barndomen, då hennes assyriska föräldrar försökte balansera mellan två världar genom att ge henne och flera av hennes sju bröder dubbla namn. Hemma var hon Rakel, i skolan Lena – ett val som hennes föräldrar gjorde i tron att det skulle underlätta hennes framtid i Sverige.

När föräldrarna kom till Sverige i slutet av 1960-talet hade de tydliga föreställningar om vad integration innebar. De trodde att ursprungssvenskar inte kunde uttala bibliska namn som Rakel, medan Lena lät klassiskt svenskt, nästan blont enligt deras uppfattning. Med ambitioner om att barnen skulle studera på universitetet och få bra jobb, ansåg de att svenska namn var en nödvändig ingrediens för framgång.

Men strategin skapade förvirring och inre konflikter. På barnkalas uppstod absurda situationer när klasskamrater ropade Lena medan assyriska kusiner sa Rakel. Födelsedagsbarnet kände sig som en bedragare, som att leva ett dubbelliv. Upplevelsen speglar en större problematik som många med utländsk bakgrund känner igen – känslan av att aldrig riktigt passa in i någon av sina identiteter.

Hemmet i Jönköping var strikt assyriskt. Endast assyriska talades inom hemmets väggar. Maten bestod av dolma, vinbladsrullar och varianter av lamm, kyckling och nötkött med ris. Rakel dansade assyrisk folkdans i den assyriska föreningen och lärde sig sin folkgrupps historia på sommarläger som inleddes med nationalsången varje morgon.

I skolan var det däremot Lena som åt blodpudding, isterband och fiskgratäng med mandel. På eftermiddagarna förvandlades hon tillbaka till Rakel när hon klev över tröskeln hemma. Två parallella identiteter, två olika världar som inte gick ihop.

Med tiden växte irritationen över denna splittring. Ena foten stod i det sekulära Sverige, den andra i en patriarkal kristen kultur från Mellanöstern. Den ena kulturen dyrkade individen, den andra hyllade kollektivet. Spänningen blev outhärdlig.

I tonåren gjorde hon ett aktivt val. Hon engagerade sig i Liberala ungdomsförbundet, dels för intresset för marknadsekonomi, dels för att slippa låta den etniska tillhörigheten definiera livet. Övertygelsen var stark då som nu: alla människor måste främst behandlas som unika individer snarare än som medlemmar i en grupp.

Detta val krossade föräldrarnas hjärtan. När hon proklamerade att hon aldrig skulle gifta sig med en assyrier och bli en konservativ fru, reagerade modern ilsket med anklagelser om försvenskning. Modern hade inte lämnat hemlandet för att barnen skulle bli svenskar, utan för att assyrier skulle överleva som folk. Bakgrunden var tung: släktens nära utplånande i det Osmanska rikets folkmord på kristna 1915, terrorn och förskjutningen från Mellanöstern.

Men i det ögonblicket kändes skillnaderna mellan de två kulturella identiteterna oöverstigliga. Det tog många år att förstå att hon varken behövde känna sig som en dålig assyrier eller falsk svensk. Vändningen kom när hon tog sig rätten att själv definiera vad identiteterna innebar för henne. Vägen dit var besvärlig, och de aggressiva rasister som fyllde hennes mailbox när hon började jobba på tidningen Sydsvenskan gjorde det inte lättare.

I dag är förhållandet till identiteten helt annorlunda. Hon känner sig hundra procent assyrisk och hundra procent svensk – inte som ett politiskt ställningstagande, utan som ett känslomässigt faktum. Hon rör sig obehindrat mellan den röda sommarstugan på landet och assyriska fester där man dansar bagiye och hurze tills gryningen. Både svensk tv och Assyria TV har plats i vardagen.

Stoltheten är dubbel: över att bo i ett av världens bästa och mest progressiva länder, och över den assyriska gruppen i Sverige där jämställdheten tagit enorma kliv framåt. Södertälje har blivit en livsviktig fristad där assyrier, syrianer och kaldéer driver fotbollsklubbar, sänder tv över hela världen och sätter upp Gilgamesheposet som teater.

Trots att många delar erfarenheten av bindestrecksidentiteter finns otroligt få sådana berättelser i offentligheten. Hur är det att vara svensk-irakier, svensk-etiopier, svensk-palestinsk? Frågan förblir obesvarad i stor utsträckning.

Det är förståeligt att människor tvekar att prata om sina identiteter när politiker tävlar i att svartmåla invandrare. Magdalena Anderssons föraktfulla uttalande 2022 om att vi inte ska ha ”somalitowns” i Sverige, eller Jimmie Åkessons påstående om att troende muslimer inte kan vara svenskar, skapar en stämning där det känns osäkert att stå för sina olika identiteter.

Inte heller kultursidorna utgör något större föredöme. Antirasistiska artiklar saknas inte, men bristen på personliga texter om livet som bindestrecksperson är slående. Som om personer med utländsk bakgrund endast vore vandrande måltavlor för rasism, inte människor med komplexa och rika inre liv.

Ingen politisk falang imponerar i frågan – varken den som vill assimilera alla eller den som reducerar dem till offer för Sverigedemokraterna. I båda fallen är kunskapen om och intresset för integrationens existentiella kval smärtsamt låg.

Valet att endast kallas Rakel från universitetstiden och framåt blev avgörande. Med tiden fick hennes föräldrar en svensk-norsk-finsk svärson som lärde sig imponerande mycket assyriska. De klagar inte längre. Kanske tycker de till slut att deras dotter blev lagom integrerad ändå – även om det skedde på hennes egna villkor, inte deras.