En ny politisk verklighet – Tidöavtalet förlorar sin majoritet

Efter den dramatiska händelsen i riksdagen förra veckan står det klart att den politiska spelplanen i Sverige har förändrats i grunden. Det så kallade Tidöavtalet, som utgör grunden för Ulf Kristerssons regering, har i praktiken förlorat sin riksdagsmajoritet. Detta efter att två tidigare SD-ledamöter, Elsa Widding och Katja Nyberg, meddelat att de i vissa frågor är beredda att rösta med oppositionen.

Situationen aktualiserades när Sverigedemokraterna genomförde en kontroversiell manöver i riksdagen. Partiet påstod att två av deras ledamöter skulle avstå från att rösta, vilket enligt kvittningssystemet skulle kompenseras av att två oppositionsledamöter också avstod. Men i själva verket dök SD-ledamöterna upp och röstade, vilket säkrade en seger i en omröstning som annars skulle ha förlorats.

Kvittningssystemet, som länge varit en viktig grundpelare i riksdagens arbete, är därmed i praktiken obrukbart. Systemet är utformat för att tillfällig frånvaro på grund av sjukdom eller andra omständigheter inte ska påverka omröstningsresultat. Men efter förra veckans händelse måste nu alla ledamöter närvara vid varje votering – en situation som kan få allvarliga konsekvenser för den parlamentariska processen.

Men den verkliga betydelsen av det som skedde är långt mer omfattande. Tidöpartierna – Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – vann 176 mandat i det senaste valet, precis över de 175 som krävs för majoritet. Även när Widding och Nyberg lämnade SD tidigare behöll regeringsunderlaget sin majoritet eftersom de två avhopparna fortsatte rösta med sitt tidigare parti.

Nu har situationen förändrats dramatiskt. De två före detta SD-ledamöterna har meddelat att de i vissa frågor kommer rösta med oppositionen, vilket innebär att regeringssidan endast kan räkna med 174 säkra röster. Det betyder att i varje omröstning där oppositionen håller ihop kommer Widding och Nybergs röster att vara avgörande.

Elsa Widding har själv pekat ut frågan om sänkt straffbarhetsålder till 13 år som ett exempel där hon kan tänka sig att gå emot Tidöpartierna. Även i kommande budgetfrågor kan det bli nervösa stunder för regeringen om oppositionen väljer att bryta ut specifika delar för separata omröstningar.

Jimmie Åkesson, SD:s partiledare, har kritiserat situationen och kallat det odemokratiskt när ledamöter inte följer partilinjen. Han menar att partiets agerande var berättigat eftersom målet var att återspegla valresultatet i riksdagens omröstningar. Detta argument står dock i kontrast till högerpartiernas hållning under föregående mandatperiod, då den oberoende ledamoten Amineh Kakabaveh fick en vågmästarroll utan att det ansågs problematiskt från samma håll.

Det är värt att påminna om att Sveriges riksdagsledamöter, liksom i de flesta demokratier, har personliga mandat. De är inte juridiskt bundna till sina partier utan kan rösta efter egen övertygelse, byta parti eller bli partilösa. Detta är en grundläggande demokratisk princip som alla regeringar måste förhålla sig till.

Situationen illustrerar risken med att driva igenom omfattande politiska förändringar med minimal majoritet. Statsminister Kristersson valde att ingå ett samarbete med Sverigedemokraterna för att genomföra vad som beskrivits som ”paradigmskiften” i svensk politik, trots att regeringsunderlaget bara hade ett fåtal mandats övervikt.

Nu befinner sig regeringen i en situation där varje omröstning, där oppositionen står enad, avgörs av två oberoende ledamöters ställningstagande. Detta skapar en helt ny och oförutsägbar dynamik i svensk politik, där regeringens handlingsutrymme har krympt avsevärt.

För Ulf Kristersson innebär detta en betydande utmaning. Hans regeringsunderlag, som redan tidigare var skört, står nu inför en situation där politiska nederlag i riksdagen blir en reell möjlighet. Detta kan tvinga fram en mer kompromissvillig hållning från regeringspartierna eller, alternativt, leda till en ännu mer polariserad politisk miljö där varje omröstning blir en rysare.