Ledare: SD vill flytta mer makt till partitopparna

Sverigedemokraterna har väckt en kontroversiell debatt genom sitt förslag att införa ett system där riksdagsledamöter som lämnar eller utesluts från sina partier automatiskt ska förlora sina platser i parlamentet. Partiets gruppledare Linda Lindberg motiverar förslaget med att det handlar om att skapa ”ordning och reda” i riksdagen.

Bakgrunden till förslaget är tydlig. Sverigedemokraterna har under den pågående mandatperioden drabbats av ett omfattande frånfall av ledamöter som valt att lämna partiet. Detta har fått direkta konsekvenser för regeringsunderlaget Tidögänget, som förlorat sin majoritet just på grund av detta frånfall från SD. Situationen blev så problematisk att partiet till och med påstås ha manipulerat kvittningssystemet för att vinna en omröstning, vilket undergrävde ett arrangemang som i decennier har säkerställt att sjukdom och annan tillfällig frånvaro inte ska påverka utfallen i riksdagen.

Men problemet med vildar inom SD pekar snarare på partiets egna utmaningar med nomineringsprocesser än på brister i riksdagens regelverk. Ett exempel är vaccinskeptikern Elsa Widding, som senare valde att lämna partiet. Frågan kvarstår hur partiets interna processer kunde godkänna hennes plats på riksdagslistan från början.

Förslaget har även fått oväntat stöd från Kristdemokraternas gruppledare Camilla Brodin, som öppnar för att partilösa ledamöter ska kunna uteslutas inte bara från riksdagen, utan även från kommuner och regioner. Detta är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om en fråga med betydande principiell vikt.

Den centrala problematiken handlar om maktfördelning i demokratin. I praktiskt taget hela den demokratiska världen har parlamentsledamöter personliga mandat. Att avskaffa dessa och överföra dem till partierna skulle innebära en dramatisk omfördelning av makt från individer till organisationer.

Konsekvenserna skulle bli långtgående. Det är inte bara de partilösa ledamöterna som skulle påverkas – varje enskild riksdagsledamot skulle förlora betydande inflytande. Redan i dag är det riskabelt för ledamöter att rösta mot sin partiledning, eftersom de ofta förlorar sina platser på valsedeln inför nästa val. Men om en uteslutning automatiskt skulle innebära att man förlorar sin riksdagsplats omedelbart, skulle det skapa en helt ny maktdynamik.

En sådan förändring skulle göra det farligt för ledamöter att uttrycka obekväma åsikter internt eller att kritisera partiledningen öppet. Hotet om omedelbar avsättning skulle effektivt tysta dissidenter och göra riksdagsledamöterna ännu mer beroende av sina partiledningar.

Frågan har också en viktigare dimension när det gäller den representativa demokratin. Vem är det egentligen som ska representera väljarna – enskilda personer som kan ställas till svars för sina röstningar, eller anonyma organisationer där ansvaret kan delas mellan många?

Från ett ideologiskt perspektiv kan man förstå att Sverigedemokraterna, ett parti med kollektivistiska drag som betonar nationen framför individen som politiskt subjekt, attraheras av att avskaffa personliga mandat. Men att Kristdemokraterna, som profilerar sig med en kristen humanism där människan ska stå i centrum, stödjer förslaget är mer förvånande.

Kritiker menar att den svenska demokratin knappast lider av för svaga partier och för starka enskilda ledamöter. Tvärtom skulle systemet må bra av fler riksdagsledamöter med starka personliga profiler och mod att stå upp för sina övertygelser – även när det innebär att utmana partiledningen.

Förslaget representerar en fundamental fråga om maktbalansen i den svenska demokratin. Ska makten koncentreras ytterligare till partiledningarna, eller ska det finnas utrymme för individuell politisk handlingskraft? Svaret på den frågan kommer att forma den svenska demokratins framtida karaktär.