EU inleder känsliga förhandlingar med talibanerna om återvändande

En talibandelegation väntas anlända till Bryssel före sommaren för samtal om återvändande av afghanska medborgare. Förhandlingarna, där Sverige är en av initiativtagarna, är så pass diplomatiskt känsliga att de enligt nyhetssajten Euractiv sannolikt kommer att äga rum på neutral mark – möjligen på ett hotell snarare än i EU:s officiella lokaler.

Mötena ska hållas på tjänstemannanivå och exakt vad de kommer att resultera i är fortfarande oklart. Men Sveriges tydliga engagemang i frågan väcker farhågor om hur långt regeringen är beredd att gå för att säkerställa ett avtal om återvändande.

Sveriges migrationsminister Johan Forssell (M) har framhållit att den svenska regeringen har varit ”väldigt pådrivande” i frågan. Detta ligger i linje med regeringens uttalade målsättning att ”stärka synergier mellan bistånds- och migrationspolitiken”, vilket antyder att en uppgörelse liknande den Sverige nyligen slutit med Somalia kan vara i antågande. Trots att migrationsministerns medarbetare hävdar att biståndsfrågor inte kommer att diskuteras under mötena, finns det anledning att tro att talibanerna kan ha andra förväntningar.

Den svenska överenskommelsen med Somalia har inneburit att pengar kanaliserats till en organisation med nära kopplingar till landets premiärminister. Dessutom finansierar Sverige tre tjänster i det somaliska regeringskansliet. I utbyte har Somalia gått med på att ta emot tvångsutvisade medborgare från Sverige. Biståndsminister Benjamin Dousa (M) har uttryckt att han gärna ser fler liknande överenskommelser, något som kritiker betraktar som djupt problematiskt.

Det finns en fundamental skillnad mellan att ställa krav på andra länder för att bevilja bistånd och att låta dessa länder diktera villkoren för hur svenska skattemedel ska användas som en del av en ”deal”. Detta blir särskilt tvivelaktigt när det handlar om regimer av den typ som finns i Somalia och Afghanistan.

Somalia, vars ledarskap har uttryckt antisemitiska åsikter och stöd för Hamas, rankas som världens näst mest korrupta land enligt internationella index. Afghanistan styrs av talibanerna, som regerar enligt en strikt tolkning av islamisk sharialag. Detta styre innefattar offentliga avrättningar, systematisk tortyr, förbud mot musik, hårt kontrollerade medier och ett extremt kvinnoförtryck där flickor förnekas utbildning och kvinnor fråntas grundläggande rättigheter.

Att ingå avtal som på något sätt legitimerar eller ekonomiskt stärker talibanregimen, och därmed underlättar dess maktutövning, borde vara otänkbart för en demokratisk stat som Sverige. Därför är det oroande att Johan Forssell tidigare uttalat att regeringen ”använder alla relevanta verktyg” för att öka återvändandet av somalier.

Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Niels Paarup-Petersen har ställt den direkta frågan: ”Hur tjockt är kuvertet till talibanernas ledare, Forssell?” Med tanke på utvecklingen med Somalia-avtalet är detta en högst relevant fråga som kräver ett tydligt svar innan förhandlingarna med talibanerna fortskrider.

Den enda acceptabla hållningen bör vara att svenska skattepengar under inga omständigheter får hamna i händerna på extremistiska regimer. En demokrati som Sverige måste upprätthålla grundläggande principer om mänskliga rättigheter i sin utrikespolitik, oavsett vilka inrikespolitiska migrationsmål som satts upp.

EU:s och Sveriges engagemang med talibanerna ställer svåra frågor om var gränsen går mellan pragmatisk diplomati och legitimeringen av förtryckande regimer. De kommande förhandlingarna kommer att noggrant bevakas av människorättsorganisationer och politiska observatörer som oroar sig för att kortsiktiga migrationspolitiska mål riskerar att underminera långsiktiga värderingar och principer.