Den svenska regeringens förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år har dragits tillbaka i ett dramatiskt besked som kastade ljus över djupa sprickor i det så kallade Tidösamarbetet. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) kallade på torsdagen hastigt till pressträff för att meddela att förslaget – som varit en av regeringens mest prestigeladdade reformer – inte längre kommer att läggas fram för omröstning.

Beslutet att dra tillbaka förslaget är ett betydande bakslag för statsminister Ulf Kristersson (M), som upprepade gånger har betonat att han har ett stabilt och fungerande regeringsunderlag. Regeringen har ofta framhållit sin förmåga att få igenom viktiga reformer i riksdagen tack vare Tidöavtalet med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Under pressträffen redogjorde Strömmer för de problem som lett fram till beslutet. Ett flertal faktorer hade skapat osäkerhet kring omröstningens utgång. Bland annat nämnde han att vissa riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna, så kallade vildar, gjorde det svårt att förutse hur de skulle rösta. Dessutom fanns tveksamheter hos representanter från det egna underlaget, där enligt medieuppgifter flera liberala ledamöter ifrågasatt förslaget eftersom det strider mot partiets eget program.

Till problemen adderades även det så kallade kvittningssystemet som Sverigedemokraterna tidigare omformat, vilket innebär att ett plötsligt sjukdomsfall eller frånvaro hos en ledamot kan bli avgörande för hur en votering slutar. Justitieministern konstaterade att han helt enkelt inte kunde vara säker på utgången av den planerade omröstningen nästa vecka, och att en så genomgripande förändring inte ska hanteras som ett lotteri eller reduceras till politiskt spel.

Frågan om straffbarhetsålder är långtifrån trivial. I Sverige har gränsen legat vid 15 år i över ett sekel. Redan 1901 fastställde en kunglig utredning att barn under 15 år inte kan hållas straffrättsligt ansvariga för sina handlingar, då de saknar nödvändigt omdöme och mognad. Modern hjärnforskning har inte motsagt denna slutsats, utan snarare bekräftat att unga människors hjärnor fortfarande är under utveckling.

Uppfattningen att barndomen är en särskilt skyddsvärd period är djupt förankrad i svensk kultur och värderingar. Även om det är ett allvarligt samhällsproblem att barn både begår och utsätts för grova brott, finns starka invändningar mot att formellt betrakta 13-åringar som vuxna i lagens mening. Att kriminella gäng rekryterar och utnyttjar unga barn är ett tecken på samhällsmisslyckande, men många menar att det inte motiverar en sänkning av straffbarhetsåldern.

Kritiker har istället pekat på behovet av att kraftigt förbättra kvaliteten och säkerheten på de institutioner som redan i dag ansvarar för barn som begår allvarliga brott. Dessa institutioner skulle fortsätta ha en central roll även om fängelsestraff för 13-åringar hade införts, eftersom många brott inte skulle nå upp till nivåer som motiverar fängelsestraff.

Trots att justitieministern betonade att frågan inte ska bli föremål för politiskt spel, valde regeringen att direkt presentera ett reviderat förslag. Istället för att sänka straffbarhetsåldern till 13 år föreslår man nu 14 år. Detta nya förslag ska behandlas vid en särskild sommarriksdag i augusti, mitt under semesterperioden och endast en månad innan väljarna går till valurnorna i riksdagsvalet.

Regeringen hoppas att den justerade åldersgränsen ska övertyga tveksamma liberaler samt locka stöd från Socialdemokraterna, som tidigare uttryckt öppenhet för just en sänkning till 14 år. Socialdemokraternas kriminalpolitiska talesperson Teresa Carvalho har meddelat att partiet kommer att rösta för det nya förslaget.

Detta beslut har mött skarp kritik från flera håll. Att behandla en så genomgripande konstitutionell förändring vid en specialsession mitt i sommaren, under den sista månaden innan ett val och med ett regeringsunderlag som tydligt visar tecken på instabilitet, anses av många som omdömeslöst.

Oppositionen och kritiker menar att de riksdagsledamöter som hade för avsikt att rösta nej till en sänkning till 13 år också borde motsätta sig att behandla frågan om 14 år under dessa förhållanden. Frågan om straffbarhetsålder rör grundläggande värderingar om barndom, ansvar och rättvisa, och bör därför hanteras med den tid och omsorg som krävs för att fatta väl underbyggda beslut.

Det oklara läget kring regeringens majoritet i riksdagen och de synliga sprickorna i Tidösamarbetet väcker frågor om regeringens förmåga att genomföra även andra planerade reformer framöver.