Centralisering för bättre kvalitet – från rättsväsende till sjukvård

Det svenska rättsväsendet står inför ett allvarligt problem som få reflekterar över. Frågan om hur många tingsrätter Sverige egentligen behöver har blivit alltmer aktuell i takt med att rekryteringssvårigheter och ojämn kvalitet blivit uppenbar.

Framför allt på mindre orter, där det är svårt att locka kompetent personal att bosätta sig, finns stora utmaningar att rekrytera domare. Detta framkom nyligen i en artikel i Svenska Dagbladet. Konsekvensen blir en orimlig arbetsbelastning för befintlig personal, något som oundvikligen påverkar kvaliteten negativt.

Situationen har blivit så allvarlig att Stefan Wahlberg, tidigare chefredaktör för Dagens Juridik, öppet medger att det finns tingsrätter där han själv inte skulle vilja bli dömd. I december gick även Justitieombudsmannen ut med kritik och konstaterade att förhållandena vid en av landets tingsrätter var så ansträngda att det var ”närmast ogörligt” för domarna att leva upp till de krav som ställs.

Lösningen som allt fler förespråkar är centralisering. Nyligen föreslog hovrättspresidenten Anders Hagsgård en sammanslagning av tingsrätter. Med dagens 48 tingsrätter är systemet alltför splittrat. En centralisering skulle inte bara underlätta rekrytering utan också ge ökade möjligheter till specialisering, kollegialt lärande och vidareutbildning. Detta gynnar både åtalade, målsägande och rättsväsendet i stort.

Behovet av att samla resurser sträcker sig dock längre än till domstolsväsendet. Även inom sjukvården finns starka argument för centralisering. Sveriges 21 regioner skulle med fördel kunna minskas kraftigt i antal eller helt avskaffas.

Danmark genomförde en liknande reform i början av 2000-talet. Där ökade man den statliga styrningen av sjukvården samtidigt som man prioriterade kvalitet och resultat framför geografisk närhet. Resultatet blev färre men större och mer specialiserade sjukhus – en nödvändig utveckling i en tid när sjukvården har allt större möjligheter men begränsade budgetar.

Ett tredje område där centralisering borde diskuteras är universitetspolitiken, som idag ofta fungerar mer som regionpolitik än utbildnings- eller forskningspolitik. Produktivitetskommissionen har påpekat att det stora antalet universitet och högskolor visserligen är förståeligt med tanke på Sveriges geografi, men att det samtidigt innebär att forskningsresurserna sprids ut på alltför många små enheter.

Diana Vasiliou från Företagarna har förtydligat problemet: Vi får svårare att bygga den kritiska massa av forskare, doktorander och studenter som krävs för att skapa verkligt starka forskningsmiljöer. Det är dock viktigt att notera att centralisering av forskningsresurser inte nödvändigtvis innebär att allt ska koncentreras till ett fåtal ”megauniversitet”. Olika forskningsfält kan med fördel fördelas mellan olika lärosäten, men med en tydligare specialisering.

Det genomgående argumentet för ökad centralisering är att det skulle ge mer kvalitet för pengarna – oavsett om det gäller domstolar, sjukvård eller akademi. Trots detta är frågan förvånansvärt frånvarande i den politiska debatten.

En förklaring kan vara att centralisering ofta möts av lokalt motstånd. Ingen vill se sin lokala tingsrätt, sitt sjukhus eller sitt universitet nedlagt eller krympt. Men frågan är om vi har råd att låta lokalpolitiska hänsyn styra när det gäller så fundamentala samhällsfunktioner.

Diskussionen om centralisering är därför något som fler politiker borde ta på allvar. I tider av begränsade resurser och ökande krav på specialisering och kompetens måste kvalitet och effektivitet få väga tyngre än geografisk närhet. Det handlar i slutändan om att säkerställa en rättssäker, effektiv och kunskapsbaserad samhällsservice för alla medborgare – oavsett var i landet de bor.