Läkarna som blev offer för ett rättsfall utan lösning

I slutet av 2024 sände SVT dokumentärserien ”Det svenska styckmordet”, där två läkare för första gången berättade sin version av en av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Thomas Allgén och Teet Härm, som i medierna kallades för ”Allmänläkaren” och ”Obducenten”, beskrev hur deras liv förstördes av både medier och rättsväsende efter att ha blivit indragna i utredningen kring styckmordet på Catrine da Costa under 1980-talet.

Rättsfallet, som väckte enorm uppmärksamhet, slutade med att båda läkarna friades av tingsrätten. Trots detta skrev domstolen i sina domskäl att de båda männen hade styckat kroppen – ett brott som de inte ens stod åtalade för. Denna paradoxala situation ledde till att de förlorade sina läkarlegitimationer utan möjlighet att överklaga beslutet, trots avsaknad av konkreta bevis.

Under flera år rapporterade svenska medier intensivt om fallet. Allgén och Härm framställdes som monster som påstods ha styckat da Costa i närvaro av Allgéns ettåriga dotter. I den allmänna opinionen betraktades de inte bara som skyldiga utan också som ondskefulla personer.

Konsekvenserna för de båda männen blev förödande. Förutom att de förlorade sin yrkesidentitet och försörjning, krossades deras sociala liv fullständigt. Teet Härm berättar i dokumentären att han knappt haft kontakt med omvärlden sedan 1985, och att han kontinuerligt utsatts för hot och hat. När de första fyra avsnitten av dokumentären sändes för ett och ett halvt år sedan, väckte berättelsen stark ilska över vad dokumentärens skapare Dan Josefsson beskriver som ”vår tids värsta justitiemord”.

I den nyligen visade uppföljande delen ”Vad hände sen?” framträder en bild av två människor vars liv förblivit i ruiner. Härm väljer fortfarande att dölja sitt ansikte för kamerorna och lever under mycket enkla förhållanden. Allgén, som sällan lämnar sin lägenhet, har svårt att gå eftersom år av isolering och inaktivitet har påskyndat hans åldrande.

Sedan 1990-talet har de båda männen upprepade gånger försökt få upprättelse. De har begärt resning, stämt staten och krävt skadestånd, men utan framgång. Nu förbereder deras advokater ett sista försök genom en ansökan om så kallad ex gratia, vilket innebär att regeringen kan bevilja ekonomisk ersättning ”av nåd”.

Det finns prejudikat för ett sådant beslut. Den förra regeringen beviljade ersättning till de så kallade Kevin-bröderna, som felaktigt pekades ut som skyldiga till en fyraårings död när de själva bara var 5 och 7 år gamla. Dåvarande justitieminister Morgan Johansson motiverade beslutet med att staten måste ta ansvar när den begår fel. Bröderna fick inte bara en miljon kronor vardera utan också en formell ursäkt.

I SVT:s uppföljningsprogram förklarade Teet Härm att det som skulle betyda mest för honom inte är pengar utan ett skriftligt erkännande från staten att den har begått ett fel. Detta skulle kunna ge ett mått av upprättelse efter nästan fyra decennier av stigmatisering.

Fallet illustrerar rättsstatens skörhet och mediernas enorma makt att påverka människors liv. Trots att läkarna aldrig dömdes för något brott, har de levt med konsekvenserna av en informell samhällelig dom som har varit lika verklig och förödande som ett formellt straff. Huruvida nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer kommer att bevilja deras begäran om ex gratia återstår att se, men för de drabbade handlar det om mer än ekonomisk kompensation – det handlar om möjligheten att återfå något av sin värdighet efter decennier av lidande.

För Allgén och Härm representerar ansökan om ex gratia troligen deras sista hopp om någon form av officiell upprättelse från den stat vars institutioner de menar har förstört deras liv.