Ledare: Trump har rätt om regimen i Iran – men det gör bara kriget mer obegripligt

Donald Trumps hantering av Iran-krisen har lett till ett återuppflammande av fientligheter i Mellanöstern, efter att presidenten på onsdagen deklarerade att vapenvilan är över. Utspelet kom efter en serie eskalerande händelser där Iran beskjutit fartyg i Hormuzsundet, USA genomfört bombningar mot mål i Iran, och Teheran svarat med drönar- och missilattacker mot gulfstaterna. Situationen har försatt regionen i ett osäkert läge där diplomatiska lösningar verkar allt mer avlägsna.

Trump var tydlig i sin bedömning av den iranska regimen och hävdade att det saknar mening att förhandla med dessa människor eftersom de inte går att lita på. Hans beskrivning av regimen i Teheran som brutala förtryckare och terrorspridare i regionen är svår att argumentera mot. Den iranska ledningen har upprepade gånger visat bristande respekt för internationella avtal och fortsätter att förtrycka sin egen befolkning på systematiska sätt.

Det som däremot väcker frågor är hur den amerikanske presidenten har manövrerat sig in i en så svag förhandlingsposition. Sedan krigets början har de amerikanska målen med konflikten förändrats flera gånger. Under de senaste månaderna har fokus legat på två huvudsakliga mål: att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen och att säkerställa fri sjöfart genom Hormuzsundet, den strategiskt viktiga vattenvägen som är avgörande för global oljetransport.

Ironin i situationen är påtaglig. När Trump tillträdde som president första gången 2016 fanns det ett fungerande avtal med Iran som specifikt syftade till att förhindra landet från att utveckla kärnvapen. Det så kallade kärnenergiavtalet var visserligen inte perfekt, men det fungerade som en effektiv broms på Irans kärnvapenambitioner och inkluderade omfattande internationella inspektioner. Trump valde att lämna detta avtal, en beslut som i efterhand framstår som kontraproduktivt.

Läget hade faktiskt förbättrats avsevärt innan Trump påbörjade sitt nuvarande krig. Efter israeliska och amerikanska bombkampanjer förra sommaren var Iran längre bort från att kunna producera kärnvapen än någonsin tidigare. Detta väcker frågan om varför ett fullskaligt krig ansågs nödvändigt just nu. Att förhindra en skurkstat från att skaffa kärnvapen är visserligen ett legitimt och långsiktigt säkerhetsprojekt som ibland kan kräva militära insatser, men tidpunkten och omfattningen av de nuvarande fiendskaperna framstår som svårmotiverad.

Situationen kring Hormuzsundet illustrerar ytterligare problematiken med den amerikanska strategin. Innan kriget bröt ut var sundet öppet för fri sjöfart. Det var just kriget som ledde till att Iran blockerade vattenvägen. Nu har regimen signalerat att de skulle kunna överväga att återöppna sundet, men endast under förutsättning att alla passerande fartyg betalar en avgift. Detta innebär att ett av USA:s huvudsakliga krigsmål – fri passage genom Hormuzsundet – faktiskt har blivit svårare att uppnå som en direkt följd av de militära åtgärderna.

Det finns inga tecken på att regimen i Teheran är beredd att ge efter för amerikanska krav på fri passage eller att ge upp sitt anrikade uran. Den iranska ledningen har tydligt sett att Trump anser kostnaderna för kriget vara höga och att han inte är villig att genomföra de omfattande markoperationer som skulle krävas för att ta fysisk kontroll över Hormuzsundet eller säkra det anrikade uranet. Detta ger Iran en stark förhandlingsposition trots landets militära och ekonomiska försvagning.

Motsägelserna i den amerikanska positionen blev tydliga när Trump, bara några timmar efter att ha förklarat vapenvilan över, också uttalade att han inte tror att ett fullskaligt krig kommer att återupptas. Denna vaklan signalerar osäkerhet och försvagar USA:s trovärdighet ytterligare.

Iran må vara kraftigt försvagat både ekonomiskt och militärt efter årets strider, men regimen har fortfarande kontroll över Hormuzsundet och framför allt behåller man sitt järngrepp över den egna befolkningen. För det iranska folket, som lider under både den brutala regimen och konsekvenserna av kriget, finns det ingenting att skratta åt i denna situation. Den strategiska förvirringen från Washington har skapat ett läge där varken amerikanska intressen eller det iranska folkets frihetssträvan har kommit närmare sina mål.