Trumps luftkrig mot Iran öppnar för humanitär katastrof

”Vi spöar skiten ur Iran”, deklarerade Donald Trump bara två dagar efter att USA och Israel inlett sitt bombkrig mot landet. En bedömning som verkar stämma överens med verkligheten på marken.

Teherans motåtgärder har varit svaga och okoordinerade. Iranska styrkor har skickat missiler och drönare mot Israel, men även mot gulfstaterna. Trots att vissa attacker orsakat skada framstår de som militärt obetydliga i det större perspektivet.

Under tiden har amerikanska och israeliska styrkor metodiskt eliminerat iranska avfyrningsramper en efter en. Enligt försvarsgeneral Dan Caine har intensiteten i Irans moteld minskat med hela 80 procent sedan krigets början. De allierade styrkorna rör sig närmast obehindrat i det iranska luftrummet.

Detta kommer knappast som någon överraskning för militära bedömare. Redan under förra årets tolvdagarskrig blev det uppenbart att Iran står chanslöst i en konventionell militär konfrontation. Trump hävdade då att landets kärnanläggningar ”fullständigt utplånades”.

Faktum är att Iran som regional militärmakt i praktiken var krossat redan innan den senaste konfliktens utbrott förra helgen. Trots detta planeras kriget fortsätta i minst fyra veckor till, vilket väcker frågor om vad USA och Israel egentligen vill uppnå.

Regimskifte utan plan

Ayatolla Khamenei dödades i en av de första attackerna, vilket väckte hopp hos miljoner iranier och deras sympatisörer världen över om att teokratin äntligen stod inför sitt fall. Trump verkar dock ha andra förhoppningar – att regimen ska överleva men bli mer samarbetsvillig. Han citerade Venezuela som det ”perfekta scenariot” och antydde att han förväntar sig få godkänna Irans nya ledare, likt han påstår sig ha gjort med Delcy Rodríguez i Venezuela.

Om detta var planen innebär det ett remarkabelt svek mot det iranska folket som länge kämpat för demokrati och frihet.

Nu talas det om att Khameneis son kan ta över makten. Regimen verkar besluten att stå emot de amerikanska attackerna utan att ge efter för utländska krav. Senator Mark Warner, som har tillgång till Pentagon-information, har uttryckt oro över avsaknaden av en tydlig plan för vad som ska ske efter den inledande bombkampanjen.

Warner och hans kollegor i senaten oroar sig för vad som kan hända i sommar om regimen lyckas behålla makten, om än försvagad, med terrorattacker som sitt kvarvarande vapen.

CIA:s kontroversiella kurdplan

Samtidigt rapporteras om en CIA-plan för att helt störta regimen genom att beväpna kurderna. ”Välj mellan oss och Iran” lyder Trumps budskap till dem – detta kort efter att USA övergav kurderna i Syrien där de kämpat sida vid sida mot IS.

Denna plan framstår som extremt riskfylld. Den skulle kunna införa ett farligt etniskt element i en konflikt som i grunden handlar om regimen mot folket. Den skulle knappast förmå Teherans ledarskap att lämna ifrån sig makten frivilligt.

Ett sådant scenario utgör i praktiken ett recept för inbördeskrig med hög risk att sprida sig över gränserna till närliggande länder. Det är heller ingen djärv gissning att Moskva eller Peking skulle finna det i sitt intresse att förvärra situationen i hopp om att försvaga USA:s position.

Framtidsutsikter

USA:s försvarsminister Pete Hegseth har tydligt deklarerat att Pentagon inte längre ägnar sig åt ”nationsbyggande”. Detta är möjligen beklagligt eftersom förutsättningarna för demokratisering kan vara bättre i Iran än vad de var i Irak och Afghanistan. Iranier har under lång tid riskerat sina liv för att störta teokratin, och landet har trots allt en viss tradition av val vid sidan av diktaturen.

Men en markinsats för att säkerställa att iranierna själva, inte Trump, får välja sin nästa ledare är inte realistisk.

Vi kan fortsätta hoppas att det iranska folket – ur askan som USA:s president lämnar efter sig – ska kunna resa sig med friheten i sitt grepp. Men mer sannolikt står vi inför en humanitär kris av enorma proportioner, där det är civilbefolkningen som kommer betala det högsta priset för storpolitiska maktspel.