Ledare: Vabbande föräldrar jagas – men är våra politiker goda föredömen?

Skandaler kring politikers användning av skattepengar väcker frågor om samhällsmoralen och hur detta påverkar svenska folkets förtroende för landets demokratiska institutioner. Det senaste årets avslöjanden om hur makthavare hanterar offentliga medel står i bjärt kontrast till regeringens hårda retorik om arbetsmoralen och kampen mot fusk.

Regeringen har konsekvent betonat vikten av att höja arbetsmoralen i landet och bekämpa bidragsfusk. Budskapet har varit tydligt: de som går upp tidigt på morgonen, går till jobbet och gör rätt för sig ska premieras. Som ett led i denna satsning inrättades Utbetalningsmyndigheten, vars främsta uppgift är att upptäcka felaktiga utbetalningar och förhindra bidragsbrott.

Siffrorna visar att kontrollen har intensifierats. För tre år sedan genomförde Försäkringskassan 23 000 kontrollutredningar och upptäckte felaktiga utbetalningar på sammanlagt 2,2 miljarder kronor. De vanligaste misstänkta bedrägerifallen handlade om ersättningar kopplade till föräldra- och sjukförsäkringen samt bostadsbidrag.

Från och med den första juli i år skärps reglerna ytterligare. För vabbande föräldrar räcker det inte längre med återbetalningsskyldighet – en sanktionsavgift på 25 procent införs. I värsta fall kan personer som konsekvent missbrukar systemet portas från socialförsäkringen helt och hållet.

Den här typen av åtgärder bygger på en grundläggande princip som hela det svenska välfärdssystemet vilar på: alla bidrar efter förmåga för att vi ska få hjälp när vi behöver. Det är en ordning som i grunden är jämlik och rättvis, och som de allra flesta svenskar följer. Medborgarna betalar sin skatt och tar inte ut större föräldrapenning än de är berättigade till. När fel ändå uppstår handlar det ofta om omedvetna misstag i den komplicerade blankettbyråkratin.

Men den senaste tidens avslöjanden om hur landets politiska ledning använder skattepengar väcker allvarliga frågor om moral och föredöme. Expressen publicerade omfattande uppgifter om hur statsministerparet använt Statens fastighetsverks tjänster vid inredning och dekorering av representationsbostaden Sagerska palatset. Ett exempel som lyftes fram var inköpet av en ny köksmatta, där konsultkostnaderna blev tre gånger så dyra som själva mattan. En brödspade för 675 kronor kostade skattebetalarna totalt 2 363 kronor.

Granskningarna stannade inte där. TV4 har följt upp med en granskning av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons författarverksamhet. Hans bok ”Det moderna folkhemmet” blev ingen kommersiell framgång, men partiets dotterbolag, som finansieras av skattepengar, vände motgången till framgång genom att köpa upp hela upplagan på 80 000 böcker.

Till följd av dessa avslöjanden har korruptionsmisstankar diskuterats alltmer öppet i den svenska debatten. Detta är något som landet är förhållandevis ovant vid, med tanke på Sveriges historiskt sett starka position i internationella rankningar av minst korrupta länder.

Den verkliga risken med dessa upprepade skandaler är att de urholkar tilliten till demokratiska institutioner. Det finns en uppenbar fara i att det sprids en utbredd uppfattning om att alla fuskar, vilket får vanliga medborgare att ifrågasätta varför just de ska sköta sig och följa reglerna till punkt och pricka.

Berättelsen om tidigare statsministern Tage Erlanders fru Aina illustrerar en annan tids förhållningssätt. När Erlander gick i pension lämnade hon tillbaka buntar med blyertspennor märkta ”tillhör Statsverket”. Hennes make hade tagit med sig pennorna varje gång han arbetade hemma, men nu skulle de återbördas till staten. Detta är ingen skröna utan en autentisk berättelse som vittnar om en annan tid och kanske också en annan moral.

Kontrasten mellan dagens politiska kultur och denna historiska anekdot är slående. Frågan är vilka konsekvenser detta får för samhällsmoralen på längre sikt. När de som förväntas vara föredömen och som samtidigt höjer krav och straff för vanliga medborgare själva visar ett generöst förhållningssätt till offentliga medel, riskerar det grundläggande samhällskontraktet att försvagas.

Det svenska välfärdssystemet har alltid byggt på högt förtroende mellan medborgare och stat. Den senaste tidens händelser visar att detta förtroende inte kan tas för givet, och att det krävs samma höga standarder från alla, oavsett position i samhället.