Ledare: V:s agerande är viktig information till de rödgröna väljarna

Riksdagen har omvalt Andreas Norlén (M) till talman för den nya mandatperioden. Vänsterpartiet valde att rösta med Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – i stället för med den motkandidat som Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet samlats kring: Johanna Haraldsson (S). Därmed fick Norlén stöd för ytterligare fyra år som riksdagens ordförande.

Talmansvalet är en av de första testerna efter ett riksdagsval och visar hur partierna står i förhållande till varandra. Den här gången handlade det inte bara om att utse någon som ska leda kammarens arbete. Omröstningen blev också en markering i den pågående regeringsbildningen. Vänsterpartiet, som traditionellt hör till det rödgröna blocket, valde att bryta med det mönstret och rösta med högersidan.

Beskedet väckte omedelbart reaktioner. Magdalena Andersson (S) har avsagt sig det sonderingsuppdrag som hon fått av talmannen och sagt att Nooshi Dadgostar i stället kan försöka bilda regering med sina ”nya kompisar” till höger. Vänsterpartiets ledare tillbakavisar beskrivningen. Hon säger att rösten på Norlén inte handlade om politik utan om att han är ovanligt kompetent.

Dagens Nyheters ledarredaktion, som är oberoende liberal, menar att det finns tydliga inslag av politisk teater i dramat. Norlén har gjort ett gediget arbete under sina åtta år som talman, skriver DN. Men han har inte varit bättre än företrädare som Björn von Sydow (S) och Per Westerberg (M). Det som utmärker honom är snarare att han gillar att synas, visa upp sina hemodlade tomater och ta med sin fru på jobbresor. Charmigt, men inte ett avgörande skäl att välja just honom.

Talmannens betydelse för regeringsbildningen ska inte heller överskattas. Formellt är det talmannen som efter samtal med partiledare föreslår en statsministerkandidat, men i praktiken avgörs regeringsfrågan av mandatfördelningen och partiernas förmåga att hantera den. Norlén var talman under den utdragna regeringsbildningen 2018 och har efter det förespråkat ett högre tempo. Snävare tidsramar kan tvinga partier att mjuka upp sina röda linjer. Men de kan också öka risken för att ett extra val utlöses av misstag, om någon är beredd att flytta sig men inte får tillräckligt med tid.

Bakom den omedelbara konflikten ligger Vänsterpartiets krav på ministerposter i en framtida regering. Dadgostar vill visa att kravet är allvar. Hon är beredd att pressa Socialdemokraterna och har signalerat att V inte tänker nöja sig med en roll som passivt stödparti. Vänsterpartiet har aldrig ingått i en svensk regering, och frågan om ministerposter är därför historiskt känslig.

Att V skulle bilda regering tillsammans med Tidöpartierna är däremot inte realistiskt. Magdalena Andersson vet att de parlamentariska grundförutsättningarna ligger fast. I praktiken finns två tänkbara vägar till en ny regering: antingen samarbetar Socialdemokraterna och Moderaterna över blockgränsen, eller så enas de fyra oppositionspartierna S, C, MP och V. Den första vägen kräver att två partier med stora sakpolitiska skillnader hittar en överenskommelse. Den andra kräver att V får ett pris som S, C och MP kan acceptera.

Måndagens talmansval gav ändå en viktig signal. S, C och MP kunde enas om en gemensam kandidat och visade att de går att prata med varandra. Vänsterpartiet står däremot vid sidan och kräver ministerposter. Enligt DN:s ledarredaktion är det inte Centerpartiet som låser fast sig vid regeringskrav, och det är inte C som vägrar diskutera sakpolitik. Det är V som i nuläget sätter hårda villkor.

Frågan är hur långt Vänsterpartiet är berett att driva sin linje. Om partiet driver kravet ända till ett extra val skulle det få stora politiska konsekvenser. För väljare som vill se en rödgrön regering blir det då viktigt att veta var ansvaret ligger. Valet av talman ändrar i sig inte regeringsunderlaget, men det har sagt en hel del om hur partierna ser på varandra.