Svenska äldreomsorgen står inför en kris som alla känner till men ingen verkar villig att ta itu med på allvar. Medan politiska kriskommissioner och utredningar tillsätts återstår den stora frågan obesvarad: Var ska de 50 000 undersköterskor som behövs inom äldreomsorgen komma ifrån? Det är en tickande bomb som alla vet kommer att detonera 2030, men inget parti vågar ta ett riktigt grepp om problemet.

Trots att Moderaterna inför valet signalerade att biståndspengar skulle kunna ställas mot välfärd, kommer ingen direktöverföring av 22 miljarder kronor från Sida till kommunernas äldreomsorg att genomföras. Men även om en sådan överföring skulle ske, skulle det ändå inte räcka. Enligt Sveriges kommuner och regioner, SKR, skulle en ordentlig upprustning av äldreomsorgen kräva omkring 50 miljarder kronor årligen.

Larmen om den allvarliga situationen inom äldreomsorgen har ljutit i flera år. Pressad arbetsmiljö, hög sjukfrånvaro och kompetensbrist präglar både äldreboenden och hemtjänst runt om i landet. Till detta kommer den demografiska utvecklingen som gör att antalet vård- och omsorgsberoende äldre blir allt fler. Redan i mars i år beskrev Socialstyrelsen situationen som allvarlig i en rapport.

Nu har äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje från Moderaterna tillsatt en utredning som ska ge förslag på hur äldre ska kunna känna sig trygga och säkra med den personal de släpper in i sina hem. Beslutet kommer efter uppmärksammade skandaler om övergrepp mot skyddslösa, äldre kvinnor.

Enligt ministern ska det finnas en möjlighet att välja bort personal som ger ”den där klumpen i magen”. Från första juli träder också ökade språkkrav i kraft, en förutsättning för att omsorgen ska fungera då undersköterskan och den äldre måste kunna förstå varandra. I sak är det få som motsätter sig dessa förslag.

Men själva kärnan i problemet lämnas orörd. Ingen politiker verkar anse sig ha kraft att ta tag i elefanten i rummet: hur ska kommunerna framöver kunna bemanna hemtjänst och äldreboenden med lämplig och kompetent personal när själva yrket gjorts oattraktivt? Minutscheman, höga sjukskrivningstal på grund av stress och dålig löneutveckling har gjort undersköterskeyrket till ett av de minst attraktiva yrkena för unga svenskar.

För att behålla den oumbärliga personalen, det vill säga de kvinnor och utrikes födda som bär hela äldreomsorgen i dag och som trots allt trivs och finner arbetet meningsfullt, krävs en gedigen finansieringsplan. Inget parti har dock presenterat en lösning. Kommunerna klarar inte detta själva, statens hjälp är nödvändig, framför allt när det gäller utbildningspengar.

En annan viktig aspekt är att äldreomsorgens chefer faktiskt nyttjar sin rätt att göra bakgrundskontroller vid nyanställningar. Enligt uppgifter från Dagens Samhälle har över 20 kommuner inte ens använt sig av denna möjlighet. Ministern kommenterar detta som ”slappt”, vilket är svårt att inte instämma i.

Alla sätt att undvika att kriminella eller psykiskt sjuka anställs inom omsorgen är helt avgörande för de gamlas, anhörigas och den ordinarie personalens skull. Tryggheten måste kunna garanteras för de mest utsatta i samhället.

Det är dock osannolikt att kriskommissioner och utredningar kommer att leda till blocköverskridande överenskommelser. Populismen är påtaglig när den enes nöd formuleras som den andres bröd, särskilt när det bara rör sig om munväder utan konkret handling.

Faktum kvarstår: Det står inte 50 000 ungdomar i kö till omvårdnadsprogrammen på landets gymnasieskolor. Alla vet varför detta är fallet. Yrket har förlorat sin attraktionskraft på grund av dåliga arbetsvillkor, låga löner och en pressad arbetssituation. Lösningen verkar självklar – börja där. Förbättra arbetsvillkoren, höj lönerna och gör yrket attraktivt igen.

Men utan en tydlig finansieringsplan och en verklig politisk vilja att skjuta till de mångmiljardbelopp som krävs, riskerar den svenska äldreomsorgen att kollapsa när behovet når sin topp 2030. Det är en kris som kräver mer än utredningar och kommissioner. Det krävs faktiska åtgärder och stora ekonomiska satsningar, något som ännu inte syns till i den politiska debatten.