Sveriges kommunfullmäktigeförsamlingar domineras i allt högre grad av äldre politiker, samtidigt som riksdagen fortsätter att ha en mycket låg andel ledamöter i pensionsåldern. Skillnaden i ålderssammansättning mellan de olika politiska nivåerna har växt markant de senaste decennierna och väcker frågor om demokratisk representation.

Enligt ny statistik utgör personer över 65 år nu 25 procent av landets kommunfullmäktigeledamöter. Det är en femdubbling jämfört med början av 1990-talet. Ökningen följer den demografiska utvecklingen där gruppen äldre blir allt större i Sverige, men åldersfördelningen skiljer sig kraftigt från hur det ser ut på nationell nivå.

I riksdagen är bilden en helt annan. När den nuvarande riksdagen tillträdde efter valet 2022 var endast 4 procent av ledamöterna i pensionsåldern – exakt samma andel som efter valet 1991. Under åren däremellan har andelen varierat mellan 1 och 3 procent, vilket innebär att riksdagens åldersstruktur förblivit anmärkningsvärt stabil trots att Sveriges befolkning åldrats betydligt.

Inför riksdagsvalet den 13 september finns det 2,3 miljoner röstberättigade personer över 65 år i Sverige. Enligt beräkningar från tidningen Senioren är dock endast 13 av riksdagens 349 ledamöter i den åldersgruppen. Detta har lett till att läsarna uppmanas att använda personröster för att påverka ålderssammansättningen.

Nomineringsansvariga inom partierna har vid flera tillfällen beskyllts för åldersdiskriminering i samband med riksdagsval. Kritiker menar att det är slöseri med kunskap och erfarenhet om erfarna politiker sorteras bort enbart på grund av sin ålder. Samtidigt handlar naturligtvis politisk lämplighet om mer än bara ålder – kompetens, engagemang och andra egenskaper spelar också in.

Den äldsta riksdagsledamoten är för närvarande Gudrun Nordborg från Vänsterpartiet, född 1946. När det gäller yngre ledamöter har andelen 18-29-åringar i riksdagen varit relativt stabil över tid. 1991 var andelen endast 1 procent, men sedan dess har den varierat mellan 4 och 7 procent. Ett undantag var riksdagen som tillträdde 2014, då ett rekord slogs med 11 procent ledamöter mellan 18 och 29 år.

På kommunal nivå är situationen omvänd – unga väljer i allt högre grad bort kommunpolitiken. Detta sker inte på grund av bristande samhällsengagemang, utan snarare för att unga människor väljer andra kanaler än de traditionella partipolitiska för sitt engagemang.

Sammantaget innebär detta att åldersstrukturen bland folkvalda inte överensstämmer med den demografiska utvecklingen i landet. Det finns för få äldre i riksdagen och för få unga i kommunfullmäktige. Frågan är om detta spelar någon roll för politikens innehåll och utformning.

Ambitionen för de politiska församlingarna, både lokalt och nationellt, är att de ska spegla hur samhället ser ut i övrigt. Faktorer som ålder, kön, social och ekonomisk bakgrund samt etnicitet påverkar vilka frågor som kommer upp på den politiska agendan och hur de behandlas.

Ayla Eftekhari från Socialdemokraterna, född 1995, utgör ett undantag från mönstret. Hon valdes till kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg i november 2025 och har en tydlig åsikt i frågan: ”Ibland blandar man ihop ålder med kompetens. Sundbyberg har en ung befolkning, det ska politiken spegla.”

Statsminister Ulf Kristersson från Moderaterna har svarat på ungas påståenden i olika undersökningar om att de inte tror sig kunna påverka politiken genom att betona att de själva också har ett ansvar. Det kan finnas fog för detta påstående.

Samtidigt vilar ett tungt ansvar på partierna att både övertyga och rekrytera unga medlemmar. De måste bevisa att engagemang verkligen gör skillnad. En möjlig förklaring till ungas bristande intresse för kommunpolitik kan vara att de inte fullt ut förstår hur kommunala beslut påverkar deras vardag – från skola och kollektivtrafik till fritidsaktiviteter och bostäder.

Samma ansvar ligger på partierna när det gäller åldersstrukturen i riksdagen. Även om ålder i sig bara är en siffra, säger sammansättningen något viktigt om representation och demokrati. En balanserad åldersfördelning bland folkvalda kan bidra till bredare perspektiv och bättre politiska beslut som tar hänsyn till alla befolkningsgruppers behov och intressen.