Lisa Magnusson: Det här är problemet med att ha en jättebebis som ledare för den fria världen

I Venezuela står ett demokratiskt uppror mot ett auktoritärt styre under intensiv global bevakning. Den venezuelanska oppositionsledaren María Corina Machado, vars kamp för landets frihet har pågått under många år, har nyligen hamnat i centrum för en kontroversiell diplomatisk gest som väckt internationell uppmärksamhet.

Machado, som leder partiet Vente Venezuela, har länge varit en av de främsta kritikerna mot president Nicolás Maduros styre. Efter att oppositionspartiet enligt oberoende observatörer vann valet 2024, vägrade Maduro erkänna nederlaget. I stället för ett demokratiskt maktskifte resulterade situationen i att Machado tvingades gå under jorden för att undvika regimens hot om fängslande.

Hennes politiska metoder har ibland varit okonventionella. Hon har sökt stöd från USA:s tidigare president Donald Trump, trots att denne själv har uppvisat auktoritära tendenser och ifrågasatt valresultat i sitt eget land. Detta samarbete har väckt kritik från vissa demokratiförespråkare, men Machado har konsekvent hävdat att hennes främsta mål är att återställa demokratin i Venezuela.

I höstas uppmärksammades Machados insatser på högsta internationella nivå när Nobelkommittén i Oslo tilldelade henne 2025 års fredspris. När beskedet kom visade hon den ödmjukhet som ofta kännetecknar stora ledare. ”Herregud. Jag är mållös… Men jag hoppas att ni förstår att… jag är bara en person, jag förtjänar verkligen inte det här,” sade hon och betonade den kollektiva kampen för demokrati snarare än sin egen roll.

I skarp kontrast till denna reaktion står Donald Trumps förhållningssätt till internationellt erkännande. Den amerikanske expresidenten har öppet kampanjat för Nobels fredspris och när han i stället blev tilldelad ett nyinrättat fredspris från Internationella fotbollsförbundet FIFA, rapporterades det att han ställt omfattande krav på ceremonin, bland annat att priset skulle vara minst lika stort som VM-bucklan och att amerikanska marinsoldater skulle stå på scenen under prisutdelningen.

Den senaste utvecklingen i detta diplomatiska drama kom efter att Trump beordrat amerikanska styrkor att gripa Venezuelas president Maduro. I ett överraskande drag erbjöd sig då Machado att symboliskt överlämna sitt Nobelpris till Trump. Formellt är en sådan överlåtelse inte möjlig enligt Nobelstiftelsens regler, men gesten har fått stor uppmärksamhet i internationella medier.

”En fantastisk gest av ömsesidig respekt,” kallade Trump erbjudandet, enligt rapportering i Dagens Nyheter.

Denna situation illustrerar den komplexa geopolitiska situationen i Latinamerika, där demokratirörelser ofta tvingas navigera mellan inhemska makthavare och utländska aktörer med egna agendor. Venezuela, med världens största bevisade oljereserver, har länge varit en nyckelspelare i regionens politik och ekonomi, något som ytterligare komplicerar den internationella responsen på landets politiska kris.

Machados gest väcker också frågor om när pragmatism övergår till principlöshet i kampen för demokrati. Är allianser med kontroversiella ledare som Trump försvarbart om målet är att avsätta en diktator? Och vad händer med trovärdigheten för en demokratirörelse när dess frontfigur symboliskt överför sitt fredspris till en ledare som själv kritiserats för auktoritära tendenser?

För Venezuelas folk, som under årtionden lidit av politisk instabilitet, ekonomisk kollaps och humanitär kris, är dessa frågor långt ifrån akademiska. Medan den diplomatiska teatern pågår på den internationella scenen fortsätter den dagliga kampen för överlevnad och värdighet i ett land där inflationen skenat, tillgången till mat och medicin är begränsad, och miljontals medborgare har flytt utomlands.

Oavsett hur den symboliska gesten med fredspriset uppfattas internationellt, kvarstår Machados utmaning: att balansera internationella allianser med den inhemska kampen för att återställa demokratiska institutioner i Venezuela.