Lisa Magnusson: Fattar inte Trump att folk skrattar åt honom?

USA:s president Donald Trump har meddelat att han vill döpa om Lake Ontario, en av de Stora sjöarna som delas mellan USA och Kanada, till ”Lake America”. Beslutet presenteras i samband med ett pågående handelsbråk mellan de två länderna. Detta är det senaste i en rad namnändringar som presidenten initierat under sin tid i ämbetet, och det har redan väckt reaktioner både i Kanada och bland juridiska experter.

Lake Ontario är en av de fem Stora sjöarna och utgör en viktig del av den gemensamma vattenvägen mellan USA och Kanada. Sjön är central för sjöfart, handel och ekosystem i regionen, och namnet har historisk förankring sedan kolonialtiden. En namnändring av detta slag kräver normalt sett en överenskommelse mellan de länder som delar vattendraget, eftersom internationella vattendrag och gränser regleras genom bilaterala avtal. Kanadas regering har ännu inte officiellt kommenterat förslaget, men flera kanadensiska politiker har uttryckt skarpt motstånd och kallat det respektlöst.

Presidentens uttalande om Lake Ontario kommer bara några månader efter att han beslutade att byta namn på Mexikanska golfen till ”Amerikanska golfen”. Det beslutet verkställdes genom en exekutiv order och har lett till förändringar i officiella kartor och dokument inom USA, men internationellt används fortfarande det ursprungliga namnet. Liknande kontroverser uppstod när Trump döpte om John F. Kennedy Center for the Performing Arts till Donald Trump Center. Trots att en domstol tidigare ogiltigförklarade namnbytet med hänvisning till att det krävdes kongressens godkännande, har presidenten låtit montera stora bokstäver med sitt namn på byggnaden. Kritiker menar att detta visar på en systematisk strategi att sätta sin prägel på nationella institutioner och geografiska platser.

Experter på folkrätt och geografi påpekar att namnändringar på platser som delas med andra länder inte ensidigt kan genomföras av en statsledare. International Hydrographic Organization och FN:s arbetsgrupp för geografiska namn har riktlinjer för hur namnändringar ska hanteras, och dessa kräver samråd och konsensus. Enligt dessa principer skulle en ändring av Lake Ontario inte vara juridiskt bindande för Kanada, och det skulle inte heller erkännas av internationella kartografiska organ. Samtidigt finns det inom USA en lång tradition av att namnge platser efter politiska ledare, men detta sker vanligtvis genom formella processer och ofta efter att personen lämnat ämbetet.

Det aktuella handelsbråket mellan USA och Kanada har pågått i flera månader och rör främst tullar på stål och aluminium samt mjölkprodukter. Presidenten har hotat med ytterligare sanktioner och har vid flera tillfällen använt sig av retorik som uppfattats som provokativ gentemot den kanadensiska regeringen. Genom att föreslå en namnändring på en gemensam vattenresurs signalerar Trump enligt bedömare en vilja att markera makt och självständighet, vilket kan försvåra de bilaterala förhandlingarna ytterligare.

Många politiska analytiker ser dessa namnändringar som ett sätt för presidenten att stärka sin image och skapa en bestående symbolik inför eftervärlden. Hans tidigare uttalanden om att göra USA ”stort igen” har fått konkreta uttryck i namnbyten på platser och byggnader. Samtidigt har kritiker påpekat att åtgärderna ofta saknar bred folklig förankring och att de snarare skapar internationella friktioner än nationell enighet. I sociala medier har hashtaggar som #LakeOntario och #AmericaLake trendat, och många kanadensare uttrycker frustration över vad de uppfattar som en brist på respekt för grannlandets suveränitet.

Historiskt sett har namnbyten på geografiska platser använts som ett politiskt verktyg i många länder. Exempel finns från både kolonialmakter och moderna stater där namnändringar syftat till att omdefiniera territoriella anspråk eller stärka nationell identitet. I detta fall handlar det dock om ett vattendrag som är en del av ett delat ekosystem och en gemensam infrastruktur för båda länderna. Sjöfarten på Lake Ontario är betydande för såväl USA som Kanada, och en namnändring kan få praktiska konsekvenser för sjökort, navigationssystem och internationella avtal.

Juridiska experter i USA påpekar att presidenten inte har någon formell makt att ensidigt ändra namn på geografiska platser som ligger utanför den federala regeringens direkta kontroll. Enligt namngivningslagen från 1947 krävs beslut av inrikesdepartementet, och för platser som delas med andra länder krävs dessutom internationella överenskommelser. Det är därför sannolikt att förslaget om Lake Ontario endast blir en symbolisk handling utan juridiskt genomslag, även om det kan komma att användas i politisk retorik under den pågående valrörelsen.

Reaktionerna från Kanadas sida har varit tydliga. Premiärminister Justin Trudeau har tidigare sagt att Kanada inte kommer att acceptera några ensidiga ändringar av gemensamma vattendrag, och hans ministrar har kallat uttalandet ”oansvarigt”. Flera kanadensiska oppositionsledare har också uttalat sig och menar att en namnändring vore ett direkt angrepp på landets suveränitet. Samtidigt har frågan väckt debatt i USA, där vissa stödjer presidentens initiativ medan andra ser det som ett tecken på ökad nationalism.

Det återstår att se hur denna fråga utvecklas, men det är tydligt att namnändringarna har blivit en del av ett större politiskt narrativ. För närvarande heter sjön fortfarande Lake Ontario i alla officiella sammanhang utanför USA, och även inom USA har namnbytet på Mexikanska golfen ännu inte fått något brett internationellt erkännande. Oavsett utgången visar händelsen hur geografiska namn kan bli en arena för politiska konflikter och hur symboliska handlingar kan få långtgående konsekvenser för internationella relationer.