Lisa Magnusson: Hennes sista tid i livet blev dramatisk

Maricarmen Abascal hann aldrig återvända till lägenheten vid Retiroparken i Madrid. Den 23 september i år vräktes hon från det hem hon bott i sedan 1956, sedan fastighetsägaren höjt hyran från 5 600 till 18 500 kronor. Hon hade inte råd – summan översteg vida hennes pension efter ett yrkesliv som sekreterare. Polisen fick bära ut henne på bår medan en upprörd folkmassa samlades utanför. Från sjukhussängen fortsatte hon kämpa för att få komma tillbaka och dö hemma. Det blev hennes sista önskan, men inte verklighet. Ändå hann hennes öde utlösa ett nyval och göra henne till ”hela Spaniens mormor”.

Bakgrunden är en bostadsmarknad som under lång tid varit pressad i spanska storstäder. I Madrid, landets huvudstad, har hyrorna i centrala delar stigit kraftigt, bland annat till följd av turistuthyrning och fastighetsspekulation. Många äldre med låga pensioner har hamnat i kläm. Vräkningar av äldre har blivit en återkommande politisk fråga, och Abascals fall har kommit att symbolisera en bredare oro för att vanliga människor inte längre har råd att bo kvar i sina hem. Flera spanska städer har infört hyresregleringar, men frågan är fortsatt omstridd. Medan hyresgäströrelser kräver hårdare åtgärder, varnar fastighetsägare och vissa ekonomer för att regleringar kan minska utbudet och driva upp priserna på sikt.

Liknande protester har vuxit fram i Frankrike, där skolupproret pågått i flera veckor. Det började med elever som demonstrerade mot ojämlikhet, nedskärningar, usla lokaler, lärarbrist och vikariestopp. Under den senaste veckan har även lärarfacket och flera föräldraorganisationer anslutit sig. Flera hundratusen människor har varit ute på gatorna. Protesterna har väckt frågor om resursfördelningen i det franska utbildningssystemet, där skillnaderna mellan skolor i olika områden är stora.

En av de mest uppmärksammade rösterna är Soumaya Sarré, 18 år och student vid Sorbonne, ett av Frankrikes mest kända universitet. I en video som spridits brett säger hon att eleverna är trötta på att behöva ha på sig kappor inne i klassrummen för att det är så kallt. Hon riktar skarp kritik mot regeringen, som enligt henne hellre ägnar sig åt symbolfrågor som slöjförbud än åt de strukturella problemen i skolan. Det är en kritik som fått genomslag långt utanför skolorna.

Det franska skolväsendet har länge präglats av stora klyftor mellan välbärgade områden och utsatta förorter. Resursbrist, lärarflykt och eftersatta lokaler är återkommande problem. Lärarfacket har under flera år varnat för att bristen på behöriga lärare förvärras, samtidigt som antalet elever med behov av stöd ökar. Det som började som elevprotester har därför utvecklats till en bredare rörelse mot regeringens utbildningspolitik.

I Sverige har en liknande folklig reaktion tvingat fram en politisk omsvängning i frågan om de så kallade tonårsutvisningarna. En ny lag gjorde att ensamkommande ungdomar kunde deporteras till länder de aldrig bott i, medan deras familjer fick stanna kvar. Motståndet blev så stort att inget av de partier som var med och införde lagen i dag vill riktigt kännas vid den. Denna vecka har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet lagt fram ett förslag till en ny lag som stoppar utvisningarna.

Förslaget markerar en tydlig kursändring i svensk migrationspolitik. Om det antas kan det få direkt betydelse för hur ensamkommande ungdomar behandlas i asylprocessen. Flera barnrättsorganisationer har riktat skarp kritik mot den nuvarande ordningen, och frågan har engagerat långt utanför politiken. Att fyra partier med olika migrationspolitiska utgångspunkter nu samlas kring ett gemensamt förslag visar hur starkt opinionen kan påverka etablerade partier.

Tillsammans visar händelserna i Spanien, Frankrike och Sverige att politisk förändring kan komma underifrån. Makten upplevs ofta som centraliserad och byråkratisk, och en enskild människa kan tyckas liten. Men när någon i händelsernas centrum säger eller gör något som slår an, kan det få oväntat stora konsekvenser. Från Madrid till Paris och Stockholm har det blivit tydligt att historiens vingslag kan kännas även i en tid av centraliserad makt och byråkrati.