Lisa Magnusson: Könsordsvrål är okej i tunnelbanan – men inte Evert Taube?

Under de senaste dagarna har en händelse vid Alviks tunnelbanestation i västra Stockholm fått stor uppmärksamhet och satt fokus på frågan om gatumusikens villkor i kollektivtrafiken. Det hela började när trubaduren William Sundman Sääf dök upp med sin gitarr vid stationen – men hann aldrig börja spela. Enligt egen uppskattning samlades tio ordningsvakter, mellan två och sex trygghetsvärdar samt fyra poliser för att avlägsna honom. Tunnelbanestationen stängdes dessutom av i en halvtimme, med hänvisning till säkerhetsläget.

Storstockholms Lokaltrafik (SL), som ansvarar för kollektivtrafiken i huvudstadsregionen och dagligen transporterar över en miljon resenärer, förbjuder sedan länge beteenden som stör ordningen. Reglementet är dock brett formulerat, och kritiker menar att tillämpningen i praktiken blir godtycklig. Medan en stillsam gitarrist möts av ett massivt säkerhetspådrag, får andra och betydligt mer påträngande beteenden ofta passera utan åtgärder. Fotbollssupportrar som vrålar könsord, högljudda mobilsamtal och till och med tånagelsklippning i vagnarna har lyfts fram som exempel på störningar som sällan föranleder ingripanden.

Händelsen har också väckt en bredare diskussion om var gränsen ska gå för vad resenärer behöver acceptera i det offentliga rummet. En parallell som fått spridning i debatten är en video som nyligen gick viral från ett flygplan som strandat på Island i tio timmar på grund av oväder. I filmen syns en kvinna som tillsammans med två vänner försöker starta allsång med ”Take Me Home, Country Roads” medan övriga passagerare sitter tysta och bortvända. Skillnaden mot mannen i tunnelbanan är dock väsentlig, påpekar flera röster i debatten: en gitarrist tvingar ingen att delta. Den som störs av musiken kan byta vagn eller helt enkelt stå ut i några minuter – och många uppskattar faktiskt underhållningen.

Stockholms Handelskammare har föreslagit att SL ska utfärda tillstånd för specifika musiker på specifika platser och tider. Förslaget har fått stöd i flera läger och ligger i linje med hur andra storstäder hanterar frågan. I London har Transport for London sedan 2015 ett licensierat buskingsystem där artister ansöker om tillstånd och därefter uppträder på godkända platser. I New York drivs sedan 1980-talet programmet Music Under New York, där hundratals artister årligen bokas in på tunnelbanestationerna. I båda städerna har systemen bidragit till färre klagomål från resenärer samtidigt som stationsmiljöerna blivit mer levande. I Berlin, där tunnelbanan saknar ett formellt tillståndsförfarande, har motsvarande frågor däremot fortsatt att skapa återkommande konflikter.

Frågan har också en ekonomisk dimension. Gatumusikens närvaro brukar lyftas fram som en kvalitetsfaktor för stadsmiljön, och flera studier har visat att levande musik på offentliga platser ökar trygghetskänslan och förbättrar upplevelsen för både besökare och resenärer. För SL och Stockholms stad handlar det därmed inte bara om att upprätthålla ordning, utan också om vilken typ av stad man vill skapa.

På Dagens Nyheters ledarsida har frågan lett till slutsatsen att grunden för det kollektiva måste vara ett högt i tak – även under jord. SL:s regelverk, som det tillämpas i dag, riskerar att slå mot dem som uppför sig hyfsat snarare än mot dem som faktiskt stör. Enligt ledarredaktionen borde det vara möjligt att kombinera ordning och reda med ett tolerant förhållningssätt, där en gitarrist vid en tunnelbanestation inte betraktas som ett säkerhetshot.

Händelsen i Alvik har därmed blivit mer än en isolerad incident. Den har satt fingret på en pågående maktkamp mellan säkerhetstänkande och yttrandefrihet, mellan ordningsregler och stadsmiljöns behov av mänskliga möten. Frågan är nu om SL väljer att se över sina riktlinjer och hitta en mer ändamålsenlig ordning, eller om liknande situationer kommer att upprepas – med resenärer som den förlorande parten. För en kollektivtrafik som vill framstå som både trygg och inbjudande kan frågan vara viktigare än den först kan verka.