Svenska myndigheter brister i tillsyn av LSS-verksamhet

Det svenska stödsystemet för personer med funktionsnedsättningar uppvisar allvarliga brister runt om i landet. Flera tragiska fall där LSS-berättigade personer blivit allvarligt försummade har nyligen uppmärksammats i media, vilket väcker frågor om både ansvar och tillsyn.

I ett uppmärksammat inslag i SVT:s Aktuellt presenterades tre särskilt graverande fall. Ett av dessa handlade om en man på ett kommunalt gruppboende som avled efter att ha satt i halsen på grund av avsaknaden av rutiner kring hans speciella matbehov. När ambulanspersonalen anlände fann de hela bönor, pasta och större morotsbitar i hans luftvägar. Trots räddningsförsöket gick mannens liv inte att rädda.

I ett annat fall lämnades en man helt utan tillsyn i tre veckor, trots att han hade beviljats kommunalt stöd. När kommunens personal slutligen besökte honom var det för sent – mannen hade avlidit i sitt hem.

Ett tredje fall gällde en kvinna med livslång funktionsnedsättning som blev bortglömd av sin kommun under tio års tid. När hon återigen kom i kontakt med myndigheterna befann hon sig i en förfallen lägenhet där hon utsatts för både fysiskt, sexuellt och ekonomiskt våld. Hon saknade både mat och pengar och levde under misärliknande förhållanden.

Anders Lago, ordförande för Riksförbundet FUB (För barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning), menar att dessa fall endast representerar toppen av ett isberg. Mycket tyder på att liknande situationer förekommer på många håll i landet utan att uppmärksammas.

LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, infördes för att säkerställa goda levnadsvillkor för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Intentionen med lagen var att garantera dessa personer möjligheten att leva ett fullvärdigt liv med samma rättigheter som andra medborgare. Men under årens lopp har denna ambition gradvis urholkats.

Enligt flera funktionsrättsorganisationer blir allt fler unga med intellektuella och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar nekade stöd när de vill flytta hemifrån. Personer som redan beviljats stöd får se sina insatser beskäras i allt högre utsträckning. Samtidigt uppdagas allvarliga brister i verksamheterna runt om i landet. När bristerna påtalas är det vanliga svaret från de ansvariga att man ska ”se över rutinerna”.

Regeringen har nyligen inrättat ett nationellt kompetenscentrum för intellektuell funktionsnedsättning och autism. Dit ska personal som arbetar inom LSS-verksamheter kunna vända sig för kunskapsstöd, något som socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) betonade i Aktuellts inslag.

Kritiker menar dock att denna åtgärd är otillräcklig och kommer för sent. Riksrevisionen konstaterade för bara ett par månader sedan att staten måste ta ett större och mer samlat grepp om situationen. Deras rapport pekade på att lagar och regler behöver förtydligas och att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) behöver utöva mer tillsyn genom fler och bättre kontroller.

Det grundläggande problemet är systemets bristfällighet. Det räcker inte att Ivo följer upp larm och vidtar åtgärder när något redan har gått snett. Avgörande är att fungerande rutiner etableras och säkerställs innan någon kommer till skada. Det handlar om att verksamheten måste fungera i grunden.

Situationen väcker viktiga frågor om ansvarsfördelning mellan kommuner, regioner och stat, samt om hur tillsynen av LSS-verksamheter ska organiseras för att garantera säkerhet och värdighet för personer med funktionsnedsättning. Med tanke på de allvarliga brister som nu uppdagats ökar kraven på en genomgripande översyn av hela systemet.