Trump är tv och ”show business” men ser sig som Jesus – ett perspektiv från det religiösa hjärtat av USA

Under ett år som min hustru arbetade som gästprofessor vid Randolph Macon Woman’s College i Lynchburg, Virginia, fick vi en unik inblick i det amerikanska bibelbältets hjärta. Denna metodistgrundade flickskola fungerade som en liberal ö i ett hav av konservativ religiositet, där elever fick en påkostad utbildning mer anpassad för goda giftermål än akademiska karriärer.

Lynchburg är en stad genomsyrad av religion. Kyrkor står tätt och ett myller av olika samfund dominerar stadsbilden. Lärarna på Randolph Macon, ofta med europeisk bakgrund och liberala värderingar, betraktade stadens invånare med en viss överlägsenhet. Trots begränsad formell bildning höll sig lokalbefolkningen troget till Bibeln – ofta tolkad bokstavligt och använd mer som en bruksanvisning än som en källa till andlig reflektion.

Som nyanlända européer blev vi omedelbart föremål för en förbryllande gästfrihet. Okända människor bjöd in oss till sociala sammankomster, välgörenhetsaktiviteter och luncher. Det kändes som ett öppet och välkomnande land, helt annorlunda jämfört med den europeiska reservationen.

Men det var först efter en tid som vi upptäckte det dolda mönstret. Alla våra värdar tillhörde specifika kyrkosamfund – baptister, metodister, presbyterianer, lutheraner, katoliker eller synagogan. Diskret försökte de placera oss i sitt religiösa koordinatsystem. De ville veta var vi som främlingar hörde hemma i det andliga landskapet.

För i USA – särskilt i områden bortom de liberala kustmetropolerna – är det nästan omöjligt att existera utan en religiös tillhörighet. Denna tillhörighet bestämmer ditt sociala nätverk, vilka klubbar du deltar i, vilken bilmekaniker du anlitar, vilken advokat du vänder dig till eller vilket sjukhus som passar dig bäst. Ändå var det aldrig fråga om aktiv mission; deras nyfikenhet handlade om att hjälpa oss hitta vår plats i samhällsstrukturen.

Vi förstod inte koderna. När min hustru vid ett tillfälle uppriktigt meddelade att hon var ateist, möttes hon av förvirring – det ”europeiska samfundet” hade våra värdar aldrig hört talas om. Religionen här verkade ofta ytlig, mer materiell än andlig, ibland fanatisk.

Vi mötte en brevbärare som trodde på Gud enbart för att hans familj gjort det sedan slaget vid Gettysburg 1863. Eller advokaten Max, lutheran som blivit förmögen, sedan hängt upp karriären för att ägna sig åt välgörenhet och uppträda som amatörtrollkarl för sjuka barn – allt i rollen som ”djup kristen”.

Dessa ofta rörande representanter för kristen tro stod dock i skuggan av stadens mest kända person: Jerry Falwell. Hans Thomas Baptist Church, grundad 1956, var en utbrytning från den ursprungliga församlingen och hade ett eget universitet – en slags ovetenskaplig motpol till Randolph Macon. Genom en egen TV-kanal hade Falwell blivit känd över hela Amerika, med ett imperium stöttat av en vit, lågutbildad befolkning och ”pånyttfödda” kristna.

Nyfiken på Amerikas mäktigaste frikyrkopastor sedan Billy Graham besökte jag hans kyrka under påsken. Det var som en teaterföreställning med trafikkaos utanför, översvämmat av tusentals besökare som kom i hela familjer, högljudda och uppspelta som inför en cirkusföreställning. Falwell, lätt överviktig, läste auktoritativt ur Bibeln – en karismatisk underhållare som inte kunde yttra en mening utan att nämna Gud. Från scenen, med orkester och en lilaklädd kör på närmare hundra personer, introducerade han församlingens nya predikant – en ung svart man i för stor kostym och knallgul slips, presenterad som ”en kristen komiker som kan få en hund att skratta”.

Under gudstjänsten bad Falwell alla att böja huvudet i bön och lyfta höger arm som tecken på samtycke. ”So many hands! I see so many hands!” utropade han entusiastiskt. Men när jag misstroget kikade upp såg jag bara en handfull höjda händer. Det var humbug, en ren lögn.

Detta var nästan trettio år sedan. Sedan dess har mycket förändrats i det amerikanska samhället. Spänningarna har ökat och polariseringen fördjupats. I USA går allting snabbt – skillnaden mellan ja och nej är absolut, utan utrymme för eftertankens långsamma gråskala. Det ger dynamik och produktivitet. Europas hundra procent blir här det dubbla. Men när den toleranta balansen rubbas, hotar allting att gå överstyr.

Det var embryot till just ett sådant Amerika vi bevittnade i Lynchburg utan att förstå det. Nu är vi där. Falwells anhängare och andra populister har tagit makten. Den kristna högern, med sin djupa misstro mot det liberala etablissemanget – som Hillary Clinton placerade i ”korgen för beklagansvärda” – är aggressiv och revanschlysten. De bedriver ett affärsprojekt förklätt till korståg, med ett språk fullt av krig och Harmageddon, långt ifrån Jesu kärleksbudskap.

I denna oförsonliga miljö har de funnit sin ledare i Donald Trump – eller kanske har han funnit dem. Med denna bakgrund blir det lättare att förstå varför Trump, som personifierar tv och ”show business”, ser sig själv som en Jesusgestalt, och varför hans anhängare accepterar denna självbild.

Må Gud bevara Amerika.