Max Hjelm: Moderaterna påstår att de gillar jämlikhet – men stämmer det verkligen?

I Sverige möts nu vänster-höger-frågan om ekonomisk jämlikhet med ett överraskande inslag när Moderaterna i DN:s valkompass uppger att de vill minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Detta ställningstagande väcker frågor om partiets faktiska politik och agerande i regeringsställning.

Under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda uttryckte statsminister Ulf Kristersson sin oro över ökande inkomstskillnader i landet. ”Jag gillar i grund och botten det jämlika Sverige”, betonade han upprepade gånger. Samtidigt klargjorde Kristersson att hans vision inte handlar om att alla ska ha det likadant, utan snarare att klassresor ska vara möjliga och att hårt arbete ska kunna leda till välstånd.

Frågan om ekonomisk jämlikhet utgör en klassisk politisk skiljelinje mellan vänster och höger i svensk politik. Traditionellt anser socialister att ojämlikhet i sig är ett samhällsproblem som bör åtgärdas, medan högerpartier generellt är mer toleranta mot ekonomiska skillnader. Inom högern finns två huvudsakliga synsätt: dels en strikt hållning där äganderätten prioriteras över allt annat, vilket leder till låga skatter och acceptans för fattigdom, dels en mer moderat syn där ojämlikhet accepteras så länge alla medborgares levnadsstandard ökar.

Det senare synsättet sammanfattas ofta med frasen att vilja ”höja golvet snarare än att sänka taket”. Liberala röster hävdar att vänstern prioriterar skattehöjningar även när dessa inte förbättrar situationen för någon. Enligt denna filosofi blir inte en persons liv sämre för att andra har mer, men det anses viktigt att lyfta dem som har det allra sämst.

Trots Moderaternas retorik om jämlikhet visar partiets faktiska politik en annan inriktning. Ett tydligt exempel är frågan om bidragstaket. Sedan alliansregeringarnas arbetslinjereformer har Sveriges system utformats för att säkerställa att det lönar sig att arbeta. Både regeringens egna bidragstaksutredning och Finanspolitiska rådet konstaterar dock att bristande ekonomiska incitament inte längre är en huvudorsak till bidragsberoende i dagens Sverige.

Moderaterna har därför ändrat sin argumentation och beskriver nu sänkta bidrag som en rättvisereform, med motiveringen att hårt arbete ska löna sig bättre. Kritiker påpekar dock att detta resonemang förbiser verkligheten för många av landets över 500 000 arbetslösa, vars situation ofta beror på strukturella faktorer snarare än bristande vilja att arbeta.

Regeringens politik innebär en medveten försämring för bidragstagare, vilket står i direkt motsats till retoriken om minskade ekonomiska klyftor. Kritiker menar att Moderaterna borde vara transparenta med att deras politik faktiskt syftar till ökad, inte minskad ojämlikhet – som ett ändamål i sig snarare än en bieffekt av andra reformer.

Detta synsätt på jämlikhet har likheter med traditionell konservatism, men avviker från den svenska modellen som historiskt byggt på ett relativt jämlikt samhälle med starka sociala skyddsnät.

Debatten aktualiserar grundläggande frågor om vad som utgör ett gott samhälle och hur ekonomisk framgång ska fördelas. Medan Moderaterna försöker balansera mellan jämlikhetsretorik och en politik som ökar skillnaderna, fortsätter frågan om ekonomisk jämlikhet att vara central i den politiska debatten inför kommande val.

För medborgarna blir frågan hur de ska värdera diskrepansen mellan partiernas uttalade ambitioner och den förda politikens faktiska konsekvenser för samhällets ekonomiska klyftor.