Sverigedemokraternas nya kampanjfigur, en tecknad humla, har väckt uppmärksamhet inför det kommande valet. Partiet säger sig vilja skapa nostalgi, men valet av maskot reser frågor om partiets strategi och hur de vill framställa sig själva inför väljarna.

Kampanjen har en grafisk stil som påminner om 1970- och 1980-talet, med en naivt tecknad humla som ler godmodigt. Enligt politiska bedömare är detta ett medvetet val som knappast är slumpmässigt. Under valrörelser planeras varje detalj noggrant, från budskap till visuell framtoning. Partier arbetar intensivt med att forma den bild de vill förmedla, eftersom det både speglar deras politiska avsikter och deras uppfattning om väljarkåren.

Det politiska landskapet i Sverige präglas just nu av olika strategier kring migrations- och integrationsfrågor. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har vid flera tillfällen betonat att hennes Sverige för en stram migrationspolitik. Detta tolkas av analytiker som att Socialdemokraterna bedömer att Sverigedemokraterna fortfarande dominerar samtalet kring dessa frågor, och att partiet därför försöker attrahera väljare som är bekymrade över migration.

Samtidigt har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch tagit avstånd från de kontroversiella tonårsutvisningarna och uttryckt ånger över att ha bidragit till polariseringen i debatten. Detta ses som en indikation på att pendeln möjligen håller på att svänga, och att det finns utrymme för en mindre invandrarfientlig retorik.

I detta politiska klimat väljer alltså Sverigedemokraterna att lansera en humla som partisymbol. Djuret är i sig omtyckt av de flesta människor – det är gulligt, rundnätt och associeras med blomstrande natur. Till skillnad från andra steklar uppfattas humlan som harmlös och fredlig. Det är egenskaper som inte direkt förknippas med Sverigedemokraternas traditionella profil.

Politiska kommentatorer menar att humlan troligtvis är en del av en medveten strategi för att ge partiet en mjukare och mer tilltalande framtoning. Genom att använda en sympatisk figur kan partiet möjligen nå ut till nya väljargrupper som tidigare upplevt dem som för hårda eller extrema.

Problemet uppstår dock när man analyserar vilket budskap som förmedlas genom denna maskot. Trots den gulliga ytan talar humlan i kampanjmaterialet med stark dialekt och uttrycker sig på ett sätt som inte alltid uppfattas som särskilt mjukt. Figuren använder uttryck som ”saft och bulle serveras inte längre i Sverigefiket” och driver frågor om att fler invandrare måste lämna landet.

Detta skapar en kontrast mellan den visuella framtoningen och det faktiska innehållet. En tecknad figur kan designas för att se vänlig ut, men om budskapen som förmedlas präglas av ilska och frustration, blir gapet mellan form och innehåll uppenbart.

Valet av nostalgi som tema är också intressant ur ett politiskt perspektiv. Genom att väcka minnen från ett Sverige som många upplevde som tryggare och mer sammanhållet, kan partiet appellera till känslor av förlust och längtan. Det är en vanlig strategi inom populistisk politik att måla upp en bild av en förlorad guldalder som måste återupprättas.

Frågan är om denna strategi kommer att fungera. Svenska väljare har blivit alltmer sofistikerade i sin analys av politiska budskap, och många genomskådar försök till att paketera om samma innehåll i ny förpackning. Samtidigt visar erfarenheter från andra länder att känslomässiga kampanjer med nostalgiska inslag kan vara mycket effektiva.

Inför det kommande valet blir det tydligt att svenska partier kämpar om samma väljargrupper med olika strategier. Medan några väljer att konkurrera på Sverigedemokraternas hemmaplan genom att strama åt migrationspolitiken, försöker andra ta avstånd från polariseringen. Sverigedemokraterna själva verkar vilja ha kakan och äta den samtidigt – behålla sitt kärnbudskap men presentera det i en mjukare förpackning.

Hur väljarna kommer att reagera på dessa olika strategier återstår att se. Det som är säkert är att varje val av symbol, varje formulering och varje kampanjfigur är resultatet av noga överväganden om hur man bäst når fram med sitt politiska budskap i en allt mer konkurrensutsatt politisk miljö.