Lisa Magnusson: Hur ska Greta Thunberg kunna veta vem som vill skada henne?

Det demokratiska hotet: Trakasserier mot offentliga personer i Sverige

I en nyligen släppt dokumentär, ”Strejkarna”, uttrycker klimataktivisten Greta Thunberg en djup oro över sin framtid. ”Jag kommer inte leva ett långt liv, det har jag accepterat,” säger hon medan tårar rinner nedför hennes kinder. Hon beskriver rädslan för att högerdebattörer ska förvränga hennes ord och att det ska resultera i nya mordhot – en verklighet som blivit vardag för många som tar plats i den offentliga debatten.

När en enskild person utsätts för systematiska trakasserier från en individ betraktas det oftast som psykiskt våld. Men när samma typ av trakasserier kommer från många olika håll samtidigt ses det paradoxalt nog som mindre allvarligt – trots att effekten i praktiken är mer förödande.

För den som ständigt måste vara på sin vakt skapas en form av mikrostress som få förstår. Den utsatta måste kontinuerligt analysera sin omgivning och fråga sig: Finns det någon här som vill skada mig? Detta blir i slutändan ett privat problem som den drabbade lämnas att hantera på egen hand.

Enligt Brottsförebyggande rådets statistik har var fjärde svensk politiker blivit utsatt för någon form av hot eller våld. Kvinnliga politiker drabbas i högre utsträckning än sina manliga kollegor. Demokratirådets senaste rapport visar på ett alarmerande faktum: riksdagsledamöter lämnas i stort sett ensamma att hantera den tidskrävande och emotionellt belastande uppgiften att sortera och anmäla hot samt hantera sitt eget välbefinnande i processen.

Konsekvenserna för demokratin är påtagliga. Omkring 40 procent av politikerna uppger att de undviker offentliga uttalanden på grund av rädsla för repressalier. Detta innebär att den offentliga debatten utarmas och att demokratiska beslutsprocesser påverkas av rädsla snarare än av sakliga argument.

När Annie Lööf avgick som partiledare för Centerpartiet uttryckte hon tacksamhet över att fortfarande vara vid liv. Hon stod på Theodor Engströms dödslista – mannen som under Almedalsveckan 2022 mördade den nationella psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren. Att Lööf överlevde berodde på slumpen, inte på att samhället lyckats skydda henne från ett känt hot.

Ett aktuellt exempel på det hårda debattklimatet är fallet med komikern och debattören Aron Flam som nu åtalas för att ha riktat allvarliga hot mot miljöpartisten Marie Åkesdotter efter en konflikt kring Israel-Palestinafrågan. Enligt uppgifter ska han ha skrivit meddelanden som ”Varför dricker du inte kaustiksoda? Ingen kommer sakna dig”, ”Se så, skär upp dina handleder nu” och ”Nu har jag din hemadress”.

Situationen förvärrades ytterligare när Flam påstått att Åkesdotter gjort uttalanden som hon, enligt tidskriften Kvartal, inte verkar ha gjort. När Flam ifrågasätter om Åkesdotter verkligen är rädd för honom missar han det större problemet: det är inte nödvändigtvis Flam själv som utgör det största hotet, utan alla de som följer och kan inspireras av hans retorik.

Det mest problematiska mönstret är hur personer som faktiskt går till fysiskt angrepp alltid avfärdas som ”ensamma galningar”, trots att de ofta känner sig stärkta och berättigade av en hel svans av supportrar online – personer som aldrig själva skulle begå våldshandlingar, men som genom sitt deltagande i hatkampanjer bidrar till den toxiska miljö där hot normaliseras.

Detta subtila kollektiva hot utgör ett allvarligt demokratiskt problem som Sverige måste ta på större allvar. När politiker, aktivister och debattörer tystnar av rädsla urholkas själva kärnan i en fungerande demokrati – den fria och öppna debatten. Det handlar inte längre om enskilda fall eller privata konflikter, utan om ett systematiskt problem som hotar att förminska det demokratiska samtalet och i slutändan demokratin själv.