Partiledare ställs inför omöjligt val i mediernas nya format

I den populära ”Fördomspodden” är konceptet enkelt men effektivt: journalisten Emil Persson gör medvetet ingen research inför sina intervjuer utan baserar sina frågor helt på personliga fördomar. Den intervjuade gästen, ofta en känd profil från medie- eller kulturvärlden, får själv bekräfta eller dementera de ibland absurda påståendena.

När Persson frågar skådespelerskan Marie Göranzon om hon blivit påkörd av en cyklist, eller undrar om Claes Elfsberg kör genom lövträdsalléer oftare än genomsnittet, är det underhållande både för lyssnare och för de medverkande. Det finns något smickrande i att någon har tänkt så ingående på ens person, även när påståendena är elaka eller absurda.

Men när konceptet överförs till tv-formatet ”Fördomsshowen” och politiska ledare blir föremål för samma typ av frågor, blir resultatet något helt annat. För partiledare är detta format närmast att betrakta som ett professionellt självmordsuppdrag.

Liberalernas Johanna Mohamsson var först ut i programmet och gjorde sitt bästa för att navigera runt det faktum att hon inte visste om Desmond Tutu var ”god eller ond”. Senast var det Kristdemokraternas Ebba Busch som deltog, och hon försökte genast etablera en regel om att hon inte svarar på ”quiz”, vilket inkluderade frågor som vem som skrev ”Röda rummet”.

Det finns förvisso en problematisk tendens att lägga för stor vikt vid denna typ av kunskapsfrågor. Allmänbildning är inte detsamma som intelligens, och det är knappast förvånande att en politiker född på 90-talet inte har detaljkunskap om händelser som ägde rum innan hen föddes.

Samtidigt säger kunskapsluckor något om en persons referensramar. Som lackmustest på allmänbildning är det betydligt mer relevant än den klassiska men obegripliga fixeringen vid om politiker vet vad en liter mjölk kostar. Dessutom avslöjar det något om deras yrkesskicklighet när de hanterar oväntade situationer.

Det verkliga problemet med detta format för politiker är att det inte går att göra rätt. Väljer man att inte delta missar man värdefull exponering, något som är särskilt viktigt under ett valår. Synlighet är avgörande i den moderna politiken.

Å andra sidan, ställer man upp men håller sig strikt professionell, riskerar man att framstå som en tråkig torrboll utan personlighet. Det finns ingen naturlag som säger att partiledare måste vara formella och stela. Denna oskrivna regel kan ses som en kvarleva från demokratins början, då politik främst bedrevs av välbärgade herrar i finsalonger med cigarr och konjak.

Men alternativet – att överge det formella – medför ännu större risker. I vår era av sociala medier, där algoritmer belönar sensation och drama, kan en alltför avslappnad hållning få oönskade konsekvenser. Detta har blivit tydligt inte minst i USA med president Donald Trump, men illustreras också på ett mindre allvarligt sätt av de påståenden som framförs i ”Fördomsshowen”.

När programledaren frågar Ebba Busch om hon någonsin uppmanat en man att smaka på sin egen sperma, väcks en mer grundläggande fråga som sällan ställs i vår informationsålder: Vill vi verkligen veta sådant om våra politiska ledare?

Medielandskapet har förändrats drastiskt de senaste åren. Gränsen mellan underhållning och seriös politisk bevakning blir allt otydligare. För politiker innebär detta en balansgång mellan att visa personlighet och att bevara sin auktoritet. De måste vara tillgängliga och relaterbara utan att förlora sin värdighet.

I slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill ha och hur vi vill att våra politiska ledare ska framställas. Det som fungerar utmärkt för kulturprofiler i en podcast blir problematiskt när det appliceras på personer med politiskt ansvar. Frågan är om vi har något att vinna på att känna till våra politikers mest intima detaljer, eller om det bara bidrar till den fortsatta urholkningen av det politiska samtalet.