Lisa Magnusson: Okej, vi vann inte VM, men vi vet åtminstone vad riktig fotboll handlar om

Den svenska fotbollens VM-resa avslutades nyligen med en 3–0-förlust mot Frankrike, men reaktionerna hemma vittnar om något märkligt: optimism och tillfredsställelse trots utslaget. När det internationella fotbollsförbundet Fifa placerade Sverige på plats 38 i sin rankning inför mästerskapet var förväntningarna lågt ställda från början. Men för svenska supportrar handlade deltagandet om något mycket mer än resultat.

Frågan om vilket land som är bäst på fotboll besvaras ofta med storlag som Spanien, Argentina eller Frankrike. Det är nationer med starka fotbollstraditioner, stjärnspelare och troféskapar som imponerar. Men svensk fotboll representerar en annan sorts excellens, en som inte mäts i poängtabeller eller internationella titlar.

Kritikers röster hörs ofta om att modern fotboll har förvandlats till ett spel där pengar styr. Oljeshejker köper klubbar, korruptionsskandaler skakar förbund och VAR-system granskar målsituationer millimeter för millimeter. Men under denna kommersialiserade yta finns fortfarande något genuint kvar – fotbollens själ, som den upplevs på gräsrotsnivå.

I Sverige manifesterar sig denna själ på helt andra sätt än hos fotbollens stormakter. Det handlar om tidiga söndagsmorgnar i duggregn, om träningar på lokala planer där engagemanget väger tyngre än tekniken. Det är skrubbsår, skador och matcher i lägre divisioner där ingen kamera finns på plats för att dokumentera ögonblicken.

För alla de som står vid sidan av planen, med en stödköpt korv i handen och hejar på sitt lag, är fotboll inte underhållning från elitarenaer utan något personligt. Det är föräldrar som plåstrar om skadade knän, tvättar leriga matchtröjor och kör sina barn till träningar och bortamatcher. Det är en gemenskap byggd på uthållighet snarare än triumf.

När det svenska landslaget reste till USA för VM-slutspelet var det inte med förhoppningar om att gräva guld, utan snarare för att möta sitt oundvikliga öde mot betydligt starkare motståndare. Ändå samlades svenska folket framför tv-apparaterna mitt i natten, förenade av en blandning av hopp och realistiska förväntningar.

Reaktionerna efter utslaget mot Frankrike speglar en märklig form av svensk fotbollskultur. I stället för besvikelse och kritik uttryckte supportrar tacksamhet och framtidstro. ”Det viktigaste jag tar med mig härifrån är att svensk landslagsfotboll inte ligger för döden, utan avancerar i rätt riktning”, kommenterade en supporter i Expressen trots förlusten.

En annan röst i Aftonbladet fångade känslan med en talande liknelse: ”Det är svårt att skälla på ett gäng hantverkare för att inte de också målade Mona Lisa.” Kommentaren belyser acceptansen av att svenska spelare, trots sitt engagemang och sin skicklighet, inte kan mäta sig med världens absoluta elit.

”Bara det att vi fått vara med i finrummet är ju fantastiskt”, framhöll en tredje supporter i Svenska Dagbladet. Detta perspektiv – att själva deltagandet är en prestation i sig – skiljer sig markant från hur fotboll diskuteras i länder där endast seger accepteras.

Det svenska landslaget visade under mästerskapet det som präglar svensk fotboll på alla nivåer: förmågan att kämpa på trots motgångar. Denna inställning, inlärd genom otaliga träningar i dåligt väder och matcher där oddsen står mot en, är kanske den svenska fotbollens mest definerande egenskap.

Att heja på ett vinnarlag kräver ingen särskild lojalitet eller karaktär. Vem som helst kan jubla när framgångarna duggar tätt. Men att vara en svensk fotbollssupporter innebär att vara en motgångssupporter, någon som ständigt hoppas mot bättre vetande, som bryts ner av förluster men ändå kommer tillbaka.

Det är en form av uthållighet och optimism som växt fram ur decennier av att konkurrera mot starkare motståndare med större resurser. I en fotbollsvärld där framgång mäts i titlar och ransomliknande spelarkontrakt, representerar Sverige något annat – en påminnelse om varför spelet en gång fångade människors hjärtan.

I denna bemärkelse kan svenska supportrar hävda att de faktiskt är världsbäst – inte på att vinna, utan på att älska fotboll för vad den verkligen är. Det är en sorts excellens som aldrig kommer att synas i Fifas rankningar, men som ändå är lika äkta som någon guldmedalj.