En nyans av helgens filmkultur: ”Sorry, baby” ger ny bild av traumahantering

I skuggan av julhelgens traditioner och ritualer finner vi en speciell typ av stämning som både förenar och separerar oss. När många söker tröst i välbekanta julfilmer som ”Ensam hemma” eller den omdiskuterade ”Love actually”, dyker det upp andra filmer som speglar den existentiella tomhet som kan prägla helgperioden.

En sådan film är ”Sorry, baby”, som med sin unika ton erbjuder en annorlunda ingång till ett svårt ämne. Filmen har uppmärksammats för sin nyanserande skildring av sexuella övergrepp, och lyckas samtidigt behålla en underton av humor som gör den överraskande lättillgänglig.

Berättelsen kretsar kring Agnes, en kvinna i slutet av 20-årsåldern som fastnat i sitt trauma medan livet fortsätter runt omkring henne. Vänner går vidare med sina liv, medan Agnes kämpar med efterverkningarna av ett övergrepp. Det som gör filmen anmärkningsvärd är hur den lyckas vara upplyftande trots det tunga ämnet.

Filmens estetik har en tidlös kvalitet som först kan få tittaren att placera handlingen i 1990-talet. En iakttagelse är frånvaron av mobiltelefoner, vilket skapar en atmosfär som känns nästan pre-internet. Detta stilgrepp bjuder in tittaren till en upplevelse som påminner om att sitta i en väns soffa, i det speciella tillstånd av närvaro och frånvaro som uppstår i långa, nära samtal.

Filmen utmanar den allmänna uppfattningen om sexuella övergrepp som något entydigt fruktansvärt – ett öde värre än döden. Även om detta är verkligheten för många överlevare, visar ”Sorry, baby” den ambivalens som kan finnas: Agnes brottas med tankar som ”det var ju trots allt inte så allvarligt” samtidigt som hon tydligt förstår att det som hände var fel.

Scenerna där Agnes minns hur hon försökte navigera situationen är särskilt träffande. Hon säger inte uttryckligen nej, men visar ändå tydligt att hon inte vill. Hon tar bort hans hand upprepade gånger, förhandlar ordlöst genom att exempelvis kyssa honom efter ett avvisande, allt för att minska risken för att han ska bli arg och situationen förvärras.

Filmen skildrar också efterspelet med stor precision. Förövaren ser rädd ut efter händelsen, och Agnes väljer att inte anmäla eftersom mannen har barn. Hon vill inte förstöra hans liv, trots det han gjort mot henne.

Trots dessa tunga lager är ”Sorry, baby” inte en nedtyngande upplevelse. Tvärtom skapar den en värld som är behaglig att vistas i, inte trots utan på grund av hur filmen förhåller sig till smärta. Den låter traumat ta plats utan att låta det dominera hela berättelsen.

Detta kontrasterar mot två motsatta strömningar i vår samtidskultur: å ena sidan besattheten av glättiga framgångssagor utan sprickor i fasaden, å andra sidan tendensen att göra offerskap till en altomfattande identitet. ”Sorry, baby” erbjuder en tredje väg genom att visa att svåra händelser är en del av livet – men inte hela livet.

I en tid då sociala medier fylls av glittrande julbilder och perfekta familjestunder, medan verkligheten för många präglas av misslyckanden och svåra minnen, erbjuder ”Sorry, baby” en välkommen påminnelse om att det finns många sätt att hantera och leva med sina trauman. Den visar att man kan erkänna smärtan utan att bli uppslukad av den.

Filmen har därmed en särskild relevans under helgperioden, då många konfronteras med minnen, förväntningar och besvikelser. I stället för att bli ännu en tyngande tradition kan ”Sorry, baby” ses som en spegling av det vakuum och den nyorientering som ofta uppstår kring jul och nyår.