Lisa Magnusson: Vi ska inte slösa en enda skattekrona på ”existentiell hälsa”

Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag av den svenska regeringen att utveckla begreppet ”existentiell hälsa”, vilket väckte förvirring både inom myndigheten och i samhällsdebatten. Uppdraget visade sig vara långt ifrån myndighetens ordinarie arbetsområde och saknade tydlig vetenskaplig förankring.

När Folkhälsomyndigheten skulle definiera vad existentiell hälsa innebär blev förvirringen påtaglig redan internt. Tjänstemännen på myndigheten förstod inte riktigt vad uppdraget gick ut på. En tidigare anställd berättar för Aftonbladet att många höjde på ögonbrynen när uppdraget presenterades. Begreppet uppfattades som en främmande fågel jämfört med det arbete som myndigheten normalt bedriver, där fokus ligger på insatser som kan minska ojämlikhet i hälsa och få effekt i stora befolkningsgrupper.

För att försöka få klarhet i begreppet genomförde myndigheten en gemensam brainstorming-session, där en inhyrd konsult agerade sekreterare. Resultatet blev mycket spretat. Vissa medarbetare associerade existentiell hälsa till andlighet och moral, andra till vardagsekonomi, och ytterligare andra till kyrkan. Några kom att tänka på specifika samhällsgrupper som hbtqi-personer, migranter, personer med funktionsnedsättning och urfolket samer.

När myndigheten vände sig till allmänheten för att inhämta synpunkter blev svaren ännu mer osammanhängande. Svenska folket beskrev existentiell hälsa som allt från att hämta barnbarnen på förskolan och gå på katolska mässan, till att ha ett starkt miljöengagemang, läsa böcker, göra stavgångspromenader tidigt på morgonen eller vistas i naturen. Denna breda variation av svar pekar på att begreppet saknar en tydlig och gemensam förståelse i samhället.

Efter arbetets gång landade Folkhälsomyndigheten i en definition som handlar om meningsfullhet och känslan av att vara en del av något större. Men denna breda och vaga beskrivning kan knappast sägas utgöra en vetenskapligt förankrad grund för folkhälsoarbete.

Aftonbladets granskning avslöjar att termen ”existentiell hälsa” har en religiöst färgad bakgrund. Begreppet härstammar från den amerikanska stiftelsen Templeton Foundation, en mycket förmögen organisation som har som uttalat syfte att integrera kristendomen i vetenskapen. Detta väcker frågor om varför en svensk myndighet får i uppdrag att arbeta med ett begrepp som har denna typ av ursprung.

Granskningen visar också att begreppet i Sverige har börjat marknadsföras av Birgitta Ed, som är präst och gift med statsminister Ulf Kristersson. Hon har förvärvat herrgården Fållökna med intentionen att bedriva kristet arbete med fokus på just existentiell hälsa. Denna koppling mellan regeringens uppdrag till Folkhälsomyndigheten och statsministerns familjekrets har väckt frågor om hur uppdraget tillkom och vilka intressen som ligger bakom.

Kritiker menar att upplevelsen av meningslöshet visserligen kan vara en samhällsfråga, men att den då bör hanteras inom ramen för befintliga begrepp och strukturer. Om meningslöshet är ett uttryck för depression och isolering sorterar det under psykisk ohälsa och ska hanteras av vården. Den andliga eller existentiella dimensionen däremot handlar om livsåskådning och de själsliga frågor som alla människor ställs inför under livets gång.

Denna typ av existentiella funderingar anses av många inte vara något som myndigheterna ska engagera sig i. Frågan väcker en principiell debatt om gränsen för statens ansvar och roll i medborgarnas liv. Staten har många viktiga funktioner i samhället, men att försöka skapa lycka eller mening hos medborgarna genom myndighetsuppdrag ses av kritiker som ett övertramp.

Fallet illustrerar en bredare diskussion om hur politiska uppdrag till myndigheter formuleras och vilken vetenskaplig grund de ska ha. Folkhälsoarbete bygger traditionellt på evidensbaserade metoder och tydligt definierade begrepp. När ett begrepp saknar etablerad definition och vetenskaplig konsensus blir det problematiskt för en myndighet att arbeta med det på ett meningsfullt sätt.

Frågan om existentiell hälsa som myndighetsfråga fortsätter att debatteras, och hur Folkhälsomyndigheten ska använda resultaten av sitt utredningsarbete återstår att se.