De rödgröna partierna – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – har inte varit i närheten av en egen majoritet på ett kvartssekel. Det konstaterar DN:s ledarredaktion i en analys av det politiska läget efter årets val.
Siffran som definierar maktbalansen är 43 procent. Dit nådde de tre partierna tillsammans i valet 2014, ett resultat som de inte har lyckats överträffa sedan dess. I valet 2018 landade de rödgröna på 40,7 procent, 2022 på 42,2 procent och i år på 42,5 procent. Fler än så har inte röstat på partier som vill ta bort karensavdraget, förbjuda vinster i välfärden eller som över huvud taget kan tänka sig att ha Vänsterpartiet i regeringen på tolv år.
Bakgrunden är väldokumenterad. Under Stefan Löfvens tid som statsminister förklarade ledande socialdemokrater upprepade gånger att högermajoriteten i riksdagen var skälet till att regeringen inte agerade mot vinstjakten i välfärden. Så småningom sjönk insikten in: en vänstermajoritet fanns inte på kartan.
Det var därför Löfven valde att kompromissa med Centerpartiet och Liberalerna i januariavtalet. Inte för att han gillade slopad värnskatt och reformerade regler för arbetsrätten, utan för att han insåg att socialdemokratiskt regeringsinnehav krävde samarbete med partier till höger.
Frågan har aktualiserats igen i samband med årets regeringsbildning. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har gjort klart att partiet måste sitta i regering – och att det därifrån ska driva igenom sin vänsterpolitik. Kravet har skapat spänning i samtalen med Centerpartiet, som framstår som anmärkningsvärt pragmatiskt.
Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist säger sig vilja diskutera sakfrågor och bjuder in alla till samtal. Hon stänger inte ens dörren till ett slopat karensavdrag, trots att partiet är emot förslaget, att företagare avskyr det och att det saknar majoritet i riksdagen. Däremot insisterar hon på att kostnaderna för företagen inte ska öka. I praktiken öppnar hon för en uppgörelse där företagen kompenseras med exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter.
Det enda Centerpartiet kräver, enligt Thand Ringqvist, är att den övergripande balansen i ett samarbete återspeglar att de rödgröna saknar majoritet. Centerns väljare, som krävs för att S, MP och V ska kunna regera, måste respekteras.
För Vänsterpartiet är kompromisser däremot inget alternativ. Nooshi Dadgostar och vice partiordförande Ida Gabrielsson kräver en vänsterregering som driver vänsterpolitik. Gabrielsson har gått så långt att hon uppmanar Magdalena Andersson att sätta press på Centerpartiet och tvinga partiet att välja om det vill vara med i laget.
Frågan är vad som händer om allt ställs på sin spets. Centerpartiet har tidigare visat prov på pragmatism. Partiet röstade för en S-märkt talman, och det är lätt att föreställa sig en statsministeromröstning där Centern kommer överens med S och MP om att släppa fram Magdalena Andersson – men där V sedan sänker henne.
Men om Vänsterpartiet tvingar Centerpartiet att välja mellan att svika sina väljare och ett extra val, då darrar nog inte centerpartisterna. Ett extra val vore riskabelt för båda partierna, men Centern har mer att förlora på att framstå som valberedare åt en vänsterregering.
Skulle Tidöhögern återkomma till makten i ett extra val skulle både Centern och Vänsterpartiet förlora på det inom klimat- och migrationspolitiken. Men den ekonomiska politiken vore sannolikt lättare för Centern än för Vänsterpartiet att leva med. Risken är att den sista bron till en bredare uppgörelse därmed bränns.
Slutsatsen i analysen är att S, MP och V står på sin egen ö med sisådär 43 procent av väljarna bakom sig. Siffran har varit anmärkningsvärt stabil i tolv år, och utan kompromisser med partier till höger tycks vägen till regeringsmakten vara stängd.
