Den amerikanske utrikesministern Marco Rubio anländer på fredag till Sverige, och hans besök väcker förhoppningar om en annan sorts amerikansk diplomati än den som president Donald Trump vanligtvis står för. Rubio, vars nominering godkändes enhälligt av senaten med siffrorna 99–0, ses av många som en mer traditionell republikan och en möjlig brobyggare mellan USA och dess allierade.

När Rubio framträdde vid säkerhetskonferensen i München tidigare i år möttes han av applåder och lättnadens suckar. Till skillnad från vicepresident JD Vances hårda tongångar året innan valde utrikesministern en mer diplomatisk ton. Samtidigt var budskapet tydligt: europeiska allierade måste lyssna på presidenten, annars riskerar USA att dra sig tillbaka från sina åtaganden. Detta budskap förväntas upprepas vid toppmötet i Helsingborg.

Rubios politiska karriär har genomgått en anmärkningsvärd transformation. Under primärvalet 2016 kallade Trump honom nedlåtande för ”Little Marco”, och Rubio svarade med raljerande kommentarer om presidentens händer. Men de tiderna är förbi. Trump talar nu varmt om sin utrikesminister, uppskattar hans förmåga att framträda i media och ser honom som en möjlig efterträdare tillsammans med JD Vance.

För många representerar Rubio hopp om en återgång till ett mer traditionellt amerikanskt ledarskap efter Trump-eran. Han betraktas inte som en del av MAGA-rörelsen utan snarare som en konservativ i Ronald Reagans anda. Han beskriver sig själv som en försvarare av frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och fria marknader – värderingar som traditionellt förknippats med det republikanska partiet.

Men frågan är om Rubio verkligen representerar ett alternativ till trumpismen, eller om han helt enkelt är ännu en politiker som har böjt sig för presidentens vilja. En anekdot från vintern illustrerar maktbalansen mellan de två männen. Under ett möte med Vance och Rubio noterade Trump att deras skor inte höll måttet. Han plockade fram en katalog och beställde dyra pjäxor till dem båda.

De skor som Rubio fick var flera storlekar för stora, men i stället för att köpa nya gick utrikesministern runt i dem vid offentliga tillställningar. Den komiskt stora glipan vid hälen var ingen olyckshändelse utan en demonstration av vem som bestämmer. Rubio bar bokstavligen presidentens för stora skor som ett tecken på lojalitet och underkastelse.

Trumps järngrepp om det republikanska partiet har tydliggjorts vid flera tillfällen den senaste tiden. I veckan genomfördes primärval i Kentucky där kongressledamoten Thomas Massie, trots att han är högerrepublikan med politik som överensstämmer med mycket av Trumps agenda, krossades efter att ha väckt presidentens vrede. Hans brott var att ha krävt publicering av Epstein-dokumenten.

I Louisiana mötte senator Bill Cassidy samma öde. Trump har aldrig förlåtit att Cassidy röstade för att fälla honom vid riksrättsförhandlingen efter stormningen av Kapitolium. Cassidy försökte återvinna presidentens förtroende genom att rösta fram Robert F. Kennedy Jr. till hälsoministerposten, trots sina egna medicinska kunskaper och förståelse för vaccinationens värde. Men förnedringen räckte inte – han förlorade sitt primärval.

Sex delstatssenatorer i Indiana drabbades av samma öde efter att ha motsatt sig Trumps krav på att rita om valdistrikt för att gynna republikanerna. När presidenten mobiliserade mot dem förlorade även de sina nomineringsmatcher.

Dessa exempel visar att trots kriget i Iran och sjunkande popularitetssiffror för presidenten själv, har Trump fortfarande ett obrutit grepp om det republikanska partiet. Häromveckan ”skämtade” han återigen om att bryta mot grundlagen genom att fortsätta en tredje mandatperiod.

Alternativet kan vara att skicka fram en av sönerna för att behålla det nyrenoverade Vita huset inom familjen. JD Vance, som är nära vän med Donald Trump Jr., räknas nästan redan som en del av familjen. Men om Vance inte är tillräckligt populär bland väljarna kan partiet behöva en mindre MAGA-profil för att vinna nästa val.

Det är här Marco Rubios chans ligger. Han kan vara den kandidat som kan attrahera bredare väljargrupper samtidigt som han förblir lojal mot Trump-sfären. Men när och om han kliver fram på Republikanernas konvent för att ta emot nomineringen kommer han att göra det i ett par skinande svarta skor – alldeles för stora, men givna av den man som fortfarande bestämmer över partiets framtid.

Frågan som europeiska ledare måste ställa sig när de möter Rubio i Helsingborg är därför inte om han representerar ett annat Amerika, utan om det Amerika han säger sig företräda någonsin kommer att tillåtas återvända.