Dadgostars strategi – ett vågspel inför valet

Nooshi Dadgostar fick igenom sin vilja på Vänsterpartiets kongress i Örebro. Partiledaren önskade ett tydligt mandat från sina partikamrater: antingen ministerposter eller opposition – och detta skulle formellt dokumenteras. Flera högt uppsatta partiföreträdare försvarade formuleringen från talarstolen och den stod fast efter omröstning.

Minst lika intressant är dock vad partiledningen aktivt motsatte sig. Gräsrotsmedlemmar hade lämnat in motioner om att partiet skulle kämpa för biståndets enprocentsmål i kommande budgetförhandlingar. De ville även inkludera ett tydligt motstånd mot kärnkraft och ett försvar av permanenta uppehållstillstånd i valplattformen. Samtliga dessa förslag avvisades av partiledningen.

Vänsterpartiets valstrategi fokuserar istället på vad de kallar ”kostnadskrisen” – de ökande levnadsomkostnaderna för svenska hushåll. Detta vägval är anmärkningsvärt ur flera perspektiv.

Socialdemokraterna har under den senaste tiden tydligt närmat sig Tidöpartiernas politik inom migrations- och kriminalområdet, där de nu intar en nästan lika hård hållning. Samma tendens syns i kärnkraftsfrågan, där S inte längre vill visa några tecken på motstånd. Gällande biståndet har partiet inte heller utlovat någon återställning till tidigare nivåer. Däremot är S fast beslutna att överträffa regeringen när det gäller ekonomiska lättnader för väljarna. Magdalena Anderssons enda kritik mot sänkt matmoms och bensinskatt är att åtgärderna är otillräckliga och försenade.

Detta politiska landskap skapar egentligen utrymme för ett mer frihetligt och miljöorienterat alternativ på vänsterkanten. Men Dadgostar väljer en annan väg och satsar istället på att vara ledande inom plånbokspopulism. För väljare som söker alternativ inom bistånds-, miljö- och migrationspolitik återstår därmed bara Miljöpartiet och Centerpartiet, som båda faktiskt återställer biståndet till en procent av BNI i sina alternativbudgetar.

Hur strategiskt klokt Dadgostars positionering är kan ifrågasättas. Valrörelsen kan bli utmanande, särskilt om Tidöpartierna fortsätter att släpa efter oppositionspartierna i opinionen. I ett sådant scenario blir blockpolitiken mindre relevant. Den avgörande frågan blir snarare om statsminister Ulf Kristersson kan tänka sig ett samarbete med Magdalena Andersson, eller om han föredrar att fortsätta i Jimmie Åkessons skugga. I en sådan situation riskerar Dadgostar att bli helt marginaliserad i debatten.

Låt oss ändå föreställa oss att Vänsterpartiets önskescenario infrias, där Moderaterna stänger alla dörrar utom den till Sverigedemokraterna, och Socialdemokraterna och Centerpartiet därmed tvingas samarbeta med Vänsterpartiet. Om Centerpartiet är berett att stödja Magdalena Andersson som statsminister och accepterar betydande eftergifter, som exempelvis ett slopat karensavdrag – vad gör då Dadgostar?

Skulle hon i det läget hellre framtvinga ett nyval, med risken att ett ännu starkare Tidösamarbete blir resultatet? Hur skulle hon förklara för väljarna i det rödgröna blocket att hennes personliga ministerambitioner väger tyngre än möjligheten att bilda en alternativ regering?

Det kan bli en komplicerad balansgång när hon ska hantera konsekvenserna av sin nuvarande strategi. Dadgostars taktiska vägval har visserligen säkrat hennes position internt, men kan samtidigt begränsa partiets framtida handlingsalternativ och förhandlingsutrymme i en potentiell regeringsbildning.