Statsminister Ulf Kristerssons samarbetspartner Sverigedemokraterna hamnar återigen i blickfånget efter kontroversiella uttalanden om islam och svenskhet. Den här gången är det partiets ungdomsförbundsordförande Denice Westerberg som väcker debatt med sina uttalanden om religiös tillhörighet och nationell identitet.

I Aftonbladets podd ”My och makten” framförde Westerberg, ordförande för Ungsvenskarna, synpunkter som går långt bortom vanlig islamkritik. Enligt henne kan man inte vara både troende muslim och svensk samtidigt. Hon menar att muslimer ”trycker sina värderingar på andra” genom att bygga moskéer. Westerbergs problem handlar alltså inte om extremism eller islamism, utan rör själva religionsfriheten som sådan – en grundläggande demokratisk rättighet.

Uttalandena har fått både statsministern och andra inom regeringssamarbetet att ta avstånd. Kristersson har offentligt klargjort att han inte delar Westerbergs uppfattning. Även bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa från Moderaterna har uttryckt sin ståndpunkt tydligt: ”Som tur är är det inte SD som definierar vem som får vara svensk och vem som inte får vara svensk”, sade han och tillade att samarbetet ”aldrig handlat om att definiera svenskhet”.

Men frågan är om Dousas kommentarer verkligen speglar verkligheten. Under de senaste åren har Sverigedemokraterna fått ett betydande inflytande över svensk migrations- och integrationspolitik genom Tidöavtalet. Detta samarbetsavtal har lett till vad som beskrivs som ett paradigmskifte i migrationspolitiken.

Efter påtryckningar från SD har regelverket skärpts för att göra det svårare att bli svensk medborgare. De så kallade vandelskraven innebär att personer som inte anses dela ”svenska värderingar” ska kunna utvisas. Detta är just en form av definition av vem som är eller kan bli svensk – precis det som Dousa säger att samarbetet inte handlar om.

Sverigedemokraternas inflytande ser dessutom ut att öka ytterligare. Ulf Kristersson har lovat att partiet ska få bestämma över integrationspolitiken inifrån regeringskansliet om Tidöpartierna vinner valet i höst. Det skulle innebära att SD får direkt kontroll över frågor som rör just vem som kan bli svensk och vad det innebär att vara svensk.

Partiledaren Jimmie Åkesson har varit tydlig med sin syn på svenskhet. I tidigare uttalanden har han beskrivit det som något som handlar om att ha förfäder som ”slagits och dött och ätit bark för att vi ska få ha den här lilla landplätten”. En definition som bygger på etnicitet och härkomst snarare än på medborgarskap eller värderingar.

Denna syn på svenskhet som något etniskt eller blodsbaserat kallas etnonationalism. Åkessons uttalande om att ”förfäder har rätt till en röst i dag” kan tolkas som att han menar att invandrares och deras barns åsikter inte väger lika tungt som andra svenskars.

Det som gör situationen märklig är att Dousa inte är omedveten om dessa frågor. Han har tidigare tagit avstånd från Sverigedemokraters uttalanden om att invandrare inte är ”riktiga svenskar”. Samtidigt fortsätter Moderaterna att fördjupa samarbetet med SD och lova bort inflytande över känsliga politikområden.

De senaste årens Tidösamarbete har kännetecknats av tystnad från Moderaterna och övriga samarbetspartier när Sverigedemokrater har gjort kontroversiella uttalanden. Avståndstaganden har varit få och kommit sent. Nu, när partierna lovar SD ännu mer makt inför höstens val, blir frågan om var gränserna går allt mer aktuell.

För muslimska svenskar och andra som inte passar in i en smal definition av svenskhet skapar denna utveckling en osäkerhet om deras plats i samhället. När en ordförande för ett riksdagspartis ungdomsförbund menar att en hel religiös grupp inte kan vara svenska, och detta möts med relativt svaga reaktioner, kan det uppfattas som att sådana åsikter normaliseras.

Frågan som nu ställs är hur Moderaterna och övriga samarbetspartier ska hantera motsättningen mellan deras avståndstaganden och deras fortsatta och fördjupade samarbete med Sverigedemokraterna. Med ett val i sikte och löften om utökat SD-inflytande blir denna fråga allt mer central för svensk politik.