Max Hjelm: Demokraterna föll för en farlig frestelse – och kan få betala dyrt

En ledarartikel i Dagens Nyheter granskar det amerikanska Demokratiska partiets misslyckade satsning på Graham Platner som kandidat till senatsvalet i Maine. Ärendet har väckt frågor om hur långt ett parti kan gå i sina försök att attrahera väljare, och vilka risker som finns när man försöker kopiera motståndarnas framgångsrecept.

Demokraterna befinner sig i en besvärlig situation inför mellanårsvalet i höst. Trots att Donald Trumps förtroendesiffror är låga ser partiet inte ut att ha någon självklar framgång framför sig. Det amerikanska folket har visat ett betydande missnöje mot Demokraterna, vilket satt partiet under press att hitta nya strategier för att vinna väljare.

När det blev dags att utse kandidat för Maine, en nyckelstat för att säkra majoritet i senaten, valde partiet en ovanlig väg. Graham Platner utsågs som kandidat, en ostronodlare med militär bakgrund politiskt placerad i partiets vänsterflygel. Han sågs som en potentiell räddare tack vare sin bakgrund och sitt sätt att kommunicera.

Platner representerade något annorlunda än den traditionella bilden av demokratiska politiker. Han använde inte akademisk jargong utan talade istället om konflikten mellan elit och folk. Med sin bakgrund som militär och ostronodlare hoppades partiet att han skulle kunna attrahera ”vanligt folk” på ett sätt som professionella politiker i Washington inte förmått.

Men från kampanjens första dag började problemen hopa sig. Skandal efter skandal avslöjades och rapporterades i media. Det framkom att Platner hade en nazistisk symbol tatuerad på bröstet. Under 2021 hade han kallat sig själv för kommunist och skrivit att han hatade polisen, i en rad av problematiska kommentarer som publicerats på olika internetforum.

Situationen förvärrades ytterligare när flera kvinnor valde att gå ut i New York Times och vittna om att Platner hade uppträtt toxiskt och till och med varit fysiskt hotfull mot dem. Under kampanjens gång kom det också fram att han hade skickat intima meddelanden till flera kvinnor som inte var hans hustru. Trots detta valde den prominente socialisten Bernie Sanders att avfärda dessa avslöjanden som en distraktion från de politiska frågorna.

När en republikansk strateg, som tidigare hade dejtat Platner, berättade att han använt våld mot henne, valde flera demokrater att avfärda också detta som politiskt motiverat. Toppdemokrater fortsatte att ge Platner sitt stöd med argumentet att människor borde få ha gjort misstag tidigare i livet. Retoriken gick ut på att han var en vanlig man, av folket.

Denna försvarslinje innebar implicit att vanligt folk skulle ha SS-tatueringar eller uppträda illa mot kvinnor, vilket i sig kan ses som förminskande mot de väljare partiet försökte nå. Men partiledningen fortsatte att stå bakom sin kandidat.

Den avgörande vändningen kom när en kvinna från vänsterkretsar trädde fram i tidningen Politico och anklagade Graham Platner för våldtäkt. Detta blev den sista droppen. Demokrat efter demokrat tog avstånd från kandidaten, och Platner såg sig slutligen tvungen att dra sig ur valkampanjen. Nu arbetar partiet mot klockan för att hitta en ny kandidat i en nyckelstat där varje röst kan avgöra senatorisk majoritet.

Ärendet belyser en större problematik för Demokraterna. Partiet har haft ett helt decennium på sig att utveckla en strategi för att hantera det politiska landskap som Donald Trump förändrade grundligt. Graham Platner kan ses som ett försök att kopiera den nya högerns sätt att attrahera väljare, särskilt de som känner sig alienerade från traditionell politik.

Men det finns en avgörande skillnad mellan de två partierna. Republikanerna och Donald Trump red ut stormen kring anklagelser om sexuella trakasserier och den ökända ”Grab ’em by the pussy”-skandalen. De accepterade uppenbarligen sådant beteende som en del av sin politiska verklighet. Demokraterna insåg, enligt analysen, farligt sent att de inte var villiga att bli det de kämpade mot, enbart för att vinna val.

Fallet illustrerar de risker som finns när ett politiskt parti försöker efterlikna sina motståndare för att nå framgång. Demokraterna fick erfara att strategin att kopiera vinnande motståndare är en farlig frestelse som kan leda till att partiet inte längre känner igen sig självt eller sina grundläggande värderingar. Frågan som nu återstår är hur partiet ska hitta en väg framåt som både lockar väljare och behåller partiets politiska och moraliska identitet.