Max Hjelm: Det är generöst att kalla det här för socialism

Stora rubriker om en ny socialistisk våg har rullar över västvärlden sedan New Yorks borgmästare Zohran Mamdani vann valet. Vänsterpolitiker världen över har börjat tro att vindar blåser i deras riktning. I Sverige syns samma tendenser – Vänsterpartiet uppvisar ett nytt självförtroende och kräver för första gången regeringsposter. Enligt opinionsundersökningar är socialist också den ideologiska beteckning som flest svenskar identifierar sig med.

Men frågan är vad som egentligen döljer sig bakom etiketten. Brittiska tidskriften The Economist har myntat begreppet ”Gen Z-socialism” för att beskriva denna nya våg av vänsterideologi. Zohran Mamdanis valkampanj i New York exemplifierar fenomenet: frys hyrorna, gör maten billigare och beskatta miljardärerna. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har i praktiken kopierat konceptet i årets svenska valrörelse.

Den nya vänstern, oavsett om den verkar i USA, Kanada eller Storbritannien, för vad som kan beskrivas som en sorts detaljhandelspolitik. Den vilar inte på föreställningar om det gemensamma bästa, som tidigare vågor av socialism gjorde. I stället handlar det om människors snäva egenintresse: sänk min hyra, minska mina räkningar, ge mig gratis bussar och skydda mitt jobb.

Lösningarna som presenteras är simpla och ofta ogenomförbara. Politiken lutar mot en begränsad förståelse av hur marknaden och ekonomin fungerar. Också i Sverige är bilden densamma – Vänsterpartiets populistiska politik borde enligt kritiker diskvalificera partiet från seriösa politiska poster.

Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta om det verkligen handlar om en ny socialistisk våg. Det är nästan generöst att kalla detta för socialism – en ideologi som i grunden baseras på att socialisera produktionsmedlen och skapa ett klasslöst samhälle. Sedan löntagarfonderna har inget seriöst försök att socialisera näringslivet gjorts i Sverige.

När det gäller ojämlikhet har vänsterns senaste fixering varit den franske ekonomen Gabriel Zucmans idé om en miljardärsskatt på några procentenheter. I praktiken är det förmögenhetsskatt i ny förpackning, med troliga konsekvenser som kapitalflykt och sämre tillväxt.

Men förslaget är också märkligt ur ett renodlat socialistiskt perspektiv. En så liten skatt skulle knappast utrota ojämlikheten. Dessutom skapar den en välfärd som i praktiken är beroende av att kapitalismen fortsätter producera rika människor som kan beskattas. Om detta är kommunism har den blivit remarkabelt modest.

Gen Z-socialismen innebär alltså varken socialisering eller jämlikhet i traditionell bemärkelse. I stället handlar det om idéfattiga reformer om hur vissa människor ska få mer pengar, medan någon annan förväntas betala notan.

En sådan ”gratis lunch-mentalitet” har även högern anammat till viss del. Tidöregeringens senaste år har präglats av riktade satsningar för att göra det ”billigare att vara svensk”, finansierat genom lån. Finansminister Elisabeth Svantesson från Moderaterna har vid flera tillfällen kritiserat privata företagare som hon anser tar för stora vinster.

Detta är dock bara en föraning på hur ”allt åt alla”-politiken skulle kunna se ut om Dadgostar och Vänsterpartiet släpptes nära makten i finansdepartementet. Skillnaden i omfattning och ambitionsnivå skulle vara betydande.

Socialismens spöke framstår som retoriskt uppblåst men med begränsat verkligt innehåll. Revolutionen verkar vara satt på paus. Populism är kanske ett mer träffande ord för att beskriva fenomenet – och det kan vara illa nog.

Begreppet populism fångar bättre den typ av politik som fokuserar på enkla lösningar på komplexa problem, som spelar på direkta materiella intressen snarare än långsiktiga strukturella reformer. Det handlar om att vinna röster genom att lova konkreta förmåner här och nu, utan att nödvändigtvis presentera en sammanhängande ideologisk vision eller hållbara finansieringsplaner.

Fenomenet Gen Z-socialism speglar också en bredare trend i västvärldens politik där traditionella ideologiska skiljelinjer suddas ut. Både vänster och höger anpassar sig till en väljarskara som i högre grad efterfrågar omedelbara lösningar på levnadskostnadskriser och ekonomisk otrygghet, snarare än omfattande samhällsomvandlingar eller klassisk småstatsdoktrin.