Max Hjelm: Inför kärnväljarna skryter KD om att ha stoppat stärkt aborträtt

Riksdagens beslut om att införa aborträtten i den svenska grundlagen har väckt starka reaktioner, särskilt inom kristdemokratiska kretsar och frikyrkorörelsen. När omröstningen genomfördes var proceduren i sig relativt odramatisk, men händelserna runtomkring och efterspelet visar på djupa spänningar i svensk politik kring abortfrågan.

Moderaten Ulrik Nilsson rapporterade att han hade fått hot om ”Guds straff” om lagändringen skulle gå igenom. På riksdagsläktaren satt kristna och bad, i hopp om att något skulle inträffa som kunde stoppa beslutet. Trots dessa protester gick omröstningen igenom, och nu återstår endast en till omröstning efter nästa riksdagsval för att fullborda grundlagsändringen.

Reaktionerna har varit särskilt intensiva inom delar av frikyrkorörelsen. Tre kristdemokratiska riksdagsledamöter har känt sig tvungna att förklara partiets ställningstagande för sina kärnväljare. Denna kommunikation är inte obetydlig, särskilt med tanke på att stödet för Kristdemokraterna bland regelbundna gudstjänstbesökare har rasat dramatiskt under de senaste decennierna – från 38 procent 1998 till endast 8 procent 2023.

I en debattartikel i tidningen Dagen försökte de tre riksdagsledamöterna lugna partiets väljarbas. De betonade att Kristdemokraterna visserligen inte vill ändra den nuvarande abortlagstiftningen, men att partiet ”jobbar för ett samhälle där allt färre aborter efterfrågas”. Detta är en viktig nyansering som visar på partiets strategi att balansera mellan sina värderingspolitiska övertygelser och den politiska verkligheten.

Ledamöterna redogjorde för hur partiet arbetat med att påverka den slutliga utformningen av grundlagsändringen. De hävdar att Kristdemokraterna såg till att propositionen innehåller ”skrivningar om livsduglighetskriteriet, etisk konflikt och två skyddsvärda individer”. De tre riksdagsledamöterna beskriver hur de lyckats urvattna propositionen, och framhåller att ingenting kommer att förändras i praktiken.

Detta uttalande har väckt kritik och väcker frågor om transparensen i regeringssamarbetet. När ett regeringsparti öppet skryter med att ha gjort en lag till ”ren och skär symbolpolitik”, blir situationen politiskt känslig. Det väcker frågor om huruvida samarbetspartierna Moderaterna och Liberalerna, som har firat skyddet av aborträtten som en politisk framgång, var fullt medvetna om Kristdemokraternas strategi bakom kulisserna.

Situationen påminner om hur partiledaren Ebba Busch under förra valrörelsen presenterade ett så kallat ”abortkontrakt”, vilket av kritiker beskrevs som ett dokument utan verklig juridisk tyngd. Det senaste utspelet i Dagen visar på ett liknande mönster – Kristdemokraterna verkar ha accepterat lagändringen främst för att undvika obekväma frågor om partiets syn på avbrutna graviditeter.

Kristdemokraterna har flera ledande företrädare som tidigare har förespråkat inskränkt aborträtt, men i den offentliga debatten talar de som om de inte ser några problem med den nuvarande lagstiftningen. Detta skapar en dissonans mellan vad partiet kommunicerar offentligt och vad som händer i förhandlingsrum.

Frågan om abort är utan tvekan känslig och det finns legitima åsiktsskillnader i samhället. Vissa anser att abort alltid är problematiskt, medan andra menar att kvinnors rätt till självbestämmande borde utökas ytterligare. Demokratiska samtal om sådana åsiktsskillnader är viktiga, särskilt när det gäller känsliga etiska frågor.

Kritiken mot Kristdemokraterna handlar dock inte främst om deras åsikter i sig, utan om transparensen i hur de agerar politiskt. Partiet sitter i en regering som utåt påstår sig stärka aborträtten, samtidigt som de enligt egen utsago lägger kraft i förhandlingsrum på att stoppa varje tendens till stärkt skydd för kvinnors kroppsliga frihet. Detta dubbla budskap skapar frågetecken om regeringens enhetlighet och om väljarna verkligen får veta vad de röstar på.

Situationen illustrerar den komplexa balansgång som värdekonservativa partier måste göra i en modern parlamentarisk demokrati, där samarbete över blockgränserna ofta kräver kompromisser som kan vara svåra att förklara för partiets kärnväljare.