En ovanlig samling gjorde sig hörd i Almedalen under onsdagen när ett alternativt evenemang arrangerades som en direkt protest mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons tal. Medan Åkesson höll sitt anförande vid lunchtid pågick på annan plats det som organisatörerna kallade en ”folkfest” – Almedalens minst kostymklädda tillställning enligt en åskådare på plats.

Scenen bjöd på en blandning av artister, aktivister och kända profiler. Sångerskan Titiyo stod på scen tillsammans med organisationer som Civil Rights Defenders och Rebellmammorna, skådespelaren Gustaf Skarsgård och den framgångsrika simmaren Therese Alshammar. Gemensamt för talarna var att de lyfte frågor om rättsstaten, klimatpolitiken och kampen mot rasism.

Karaktären på evenemanget var svår att definiera. Det rörde sig om mer än en traditionell demonstration eller ett vanligt politiskt upprop. Vissa inslag gav intryck av att vara vänsterorienterade, med talare som kritiserade stora förmögenheter och ekonomisk ojämlikhet. Samtidigt var budskapet bredare än så, vilket framgick både genom deltagarna på scen och det Greenpeace-upprop som föregick konserten.

Artisten Thomas Stenström uttryckte efter sitt framförande av årets VM-låt en önskan om att alla politiska läger, från vänster till höger, borde kunna enas mot rasism. Det är ett budskap som speglar en tid då vissa grundläggande värderingar betraktades som självklara över blockgränsen – att rättsstaten måste skyddas, att expertis ska respekteras, att klimatpolitiken behöver vara ambitiös och att rasism ska bemötas med motstånd.

Protestfesten i Almedalen väcker minnen från 2014, då Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman anordnade en liknande motprotest under Sverigedemokraternas dag i veckan. Åren däremellan har politiska vindar i Sverige förändrats markant. Det som tidigare ansågs som okontroversiella demokratiska grundvärderingar har hamnat i politisk skottlinje.

Sedan Tidöavtalet slöts har det politiska klimatet i Sverige genomgått en betydande förändring. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har tillsammans arbetat för att normalisera Sverigedemokraterna som samarbetspartner, vilket har fått långtgående konsekvenser för svensk politik. Kritiker menar att Tidöpartierna har gått betydligt längre i sitt samarbete än vad väljarna gav dem mandat att göra.

Opinionssiffrorna för det borgerliga samarbetet med stöd av Sverigedemokraterna har aldrig återhämtat sig från den chockvåg som Tidöavtalet skapade bland många väljare. Ett tydligt exempel på politikens kontroversiella vändning var de så kallade tonårsutvisningarna, som väckte sådan stark indignation att regeringen tvingades justera migrationspolitiken.

Samtidigt finns det från vissa håll en oro för att återgå till de mer konfrontativa former av protest som ibland förekom tidigare, med tårtkastning, buing och avbrutna politiska tal. Kritiker kommer sannolikt att beskriva konserter och manifestationer som denna som ”godhetspositionering” från artister och organisationer.

Men för många representerar evenemanget i Almedalen något annat – en påminnelse om att politiska strömningar inte är statiska. Den politiska pendeln kan alltid svänga tillbaka. Initiativet signalerar att det finns en alternativ vision för Sverige än den som Sverigedemokraterna representerar, och att motståndet mot den rådande politiska riktningen fortsätter att organisera sig.

Frågan som kvarstår är om detta utgör början på en bredare politisk mobilisering eller om det förblir en symbolisk protest. Det som är tydligt är att det finns grupper som inte är beredda att acceptera den nya politiska normaliseringen, och som fortsätter att driva frågor om demokrati, rättssäkerhet och antirasism som centrala politiska prioriteringar.

De kommande åren kommer att visa om den rådande politiska konstellationen i Sverige blir långvarig eller om perioden kommer att ses som en övergående parentes i svensk politisk historia. För de som samlades i Almedalen under onsdagen är svaret tydligt – de arbetar för att säkerställa att det blir det sistnämnda.