Europeiska ledare börjar nu acceptera den nya säkerhetsordningen där USA drar sig tillbaka från kontinenten. Vid Natos toppmöte i Ankara förra veckan blev detta tydligt när de amerikanska nedskärningarna möttes med remarkabelt lite motstånd. För ett år sedan, inför toppmötet i Haag, fanns farhågor om att USA skulle lämna alliansen helt. Nu har förväntningarna justerats, och europeiska beslutsfattare verkar ha insett att det amerikanska tillbakadragandet är permanent.

Anledningen till denna ombalansering är inte ny. Washingtons strategiska fokus har länge varit på väg att skifta mot Asien, där Kina betraktas som det primära hotet mot amerikanska intressen. Mellanöstern fortsätter att kräva uppmärksamhet, och för amerikanska strateger framstår Europa som en kontinent med högre välstånd och lägre försvarsutgifter som borde kunna ta hand om sin egen säkerhet.

Denna syn på Europa har funnits i amerikanska politiska kretsar under lång tid, men president Trump har omvandlat inställningen till konkret policy och förstärkt budskapet med en hårdare retorik. Det faktum är dock att den amerikanska militära närvaron i Europa alltid har tjänat amerikanska intressen lika mycket som europeiska, snarare än att utgöra någon form av välgörenhet.

Vid förra årets toppmöte i Haag gjordes historiska löften om att spendera totalt fem procent av BNP på försvar, varav 3,5 procent på det militära. Men dessa åtaganden har nu paradoxalt nog använts som argument för att påskynda det amerikanska tillbakadragandet. Trumpadministrationen har meddelat konkreta nedskärningar: 5 000 soldater ska dras tillbaka från Europa, antalet stridsflygplan minskas från 150 till 100, bombflygen halveras, och marina spaningsflygplan reduceras från 26 till 15. Dessutom försvinner alla lufttankningsflygplan från kontinenten.

Det mest anmärkningsvärda med dessa besked är hur Europa har reagerat – eller snarare inte reagerat. För bara två år sedan hade varje sådant meddelande utlöst en diplomatisk kris. Nu möts de främst med tystnad och, förhoppningsvis, intern planering. Europeiska regeringar har accepterat att förändringen är verklig och bestående.

Under Trumps första mandatperiod var den amerikanska strategin tydlig: köp amerikanska vapensystem och få säkerhetsgarantier i utbyte. Den strategin har nu nått vägs ände. Flera europeiska stater har börjat ifrågasätta klokhet i att vara beroende av vapensystem vars leveranser, reservdelar och mjukvaruuppdateringar kontrolleras av en administration som inte drar sig för att utpressa sina allierade. När det amerikanska säkerhetslöftet minskar, försvinner också argumentet för att köpa amerikanskt.

När konflikten med Iran bröt ut bad Washington Polen om att avvara ett av sina två Patriotluftvärnsystem för användning i Mellanöstern. För Warszawa, som investerat tungt i amerikansk materiel just för att binda USA vid sin säkerhet, blev detta ett uppvaknande. Rykten cirkulerade också om att europeiska beställningar av amerikansk materiel till Ukraina skulle försenas.

Förändringen syns tydligt i inköpsmönstren. Danmark, med en historia av nästan enbart amerikanska luftvärnssystem, valde nyligen det fransk-italienska SAMP/T NG framför amerikanska Patriot. Tyskland, som för några år sedan var en av Washingtons största vapenkunder, riktar nu endast åtta procent av sina 154 planerade materialanskaffningar till amerikanska leverantörer.

Men Ankara-mötet visade också den andra sidan av myntet. Femtio miljarder dollar i försvarsindustriella avtal tecknades, 40 miljarder avsattes för obemannade system, och 70 miljarder euro utlovades till Ukraina under 2026. Dessutom meddelades att Ukraina kan få licens att tillverka Patriotrobotar. Europa bygger upp sin egen försvarskapacitet, även om amerikanska rollen minskar.

Denna anpassning är sund – illusioner är dyrare än sänkta förväntningar. Men att inse problemet är inte detsamma som att lösa det. Det amerikanska tillbakadragandet sker snabbare än den europeiska uppbyggnaden. Gapet mellan dessa processer kan vara som störst under kommande år, vilket innebär att Rysslands relativa militära övertag gentemot Europa riskerar att nå sin kulmen innan de europeiska investeringarna resulterar i faktiska leveranser.

De europeiska ledarna köper tid genom att sluta förneka verkligheten. Många stater har lyckats ta detta första steg. Men nästa steg är betydligt svårare: att i rätt tid fylla det tomrum som amerikanerna lämnar efter sig. Ankara-mötet visade att Europa har accepterat vägen framåt. Nu återstår det att faktiskt vandra den.