Richard Swartz: Därför har jag alltid föredragit att leva i det förflutna

I historiens korridorer: En reflektion över vårt förhållande till det förflutna

Vad är egentligen historia? Är historikern bara en bakvänd journalist? Den som tror det har nog inte förstått den djupgående skillnaden mellan att dokumentera det som redan skett och att rapportera om det som just nu händer eller snart kan komma att ske.

För många av oss är det förflutna en plats där vi känner oss hemma. Vi kan föredra sällskapet av historiska personer framför våra samtida, utan att detta nödvändigtvis gör oss asociala eller konservativa i politisk bemärkelse. Men att ”umgås” med de döda är naturligtvis ett problematiskt begrepp.

Man kan föreställa sig historien som en byggnad med tre rum. I det vänstra rummet finns det förflutna, med dörren vidöppen så att vi kan observera vad som pågår där inne. Men från vårt samtida rum i mitten kan vi inte träda in för att påverka det som redan skett. I stället trängs vi med varandra, ofta utan tydlig riktning.

Framtiden, rummet till höger, har en låst dörr med endast en smal springa som låter oss skymta vaga konturer. Av all historiens tid tillhör endast det flyktiga ögonblicket vår samtid – paradoxalt nog ett ögonblick tomt på tid, men som ändå kräver handling.

Många skulle invända att en sådan historieuppfattning är alltför statisk och passiv. De förespråkar i stället handling, ibland stegrad till aktivism. Detta synsätt har varit särskilt framträdande i diktaturregimer, oavsett politisk färg. Där fylls ögonblicket med propagandabilder: rykande fabriksskorstenar, skördetröskor över vidsträckta fält eller marscherande soldater.

Men sådana regimer nöjer sig inte med att kontrollera samtiden. De försöker också omskriva det förflutna och förutbestämma framtiden med hjälp av ideologi. I historiens rum tränger de in och omorganiserar, utplånar vissa personer och uppfinner andra som aldrig existerat. Framtiden intecknas genom strikta planer baserade på föreställningar om hur allt borde vara innan det ens har inträffat.

Europas blodiga 1900-tal visar hur farlig denna historiesyn kan vara. Kontinenten har ägnat det senaste århundradet åt krig och massdöd. För äldre generationer är dessa erfarenheter fortfarande levande sår som aldrig helt kan läkas.

Yngre generationer verkar dock ha tappat intresset för denna blodiga historia. De har vänt det förflutna ryggen och ser mot en framtid som mest framstår som osäker och mörk. Det är en dyster livsuppfattning präglad av individualism och en närmast misantropisk självbevarelsedrift.

Under mitten av 1970-talet besökte en grupp utländska korrespondenter ett trappistkloster i Slovenien, då en del av Titos Jugoslavien. Besöket arrangerades för att visa hur kommunistregimen påstods värna om religionsfriheten. Trappisterna är en sträng orden som lever i isolering och dyrkar tystnaden.

En äldre, fåordig munk var utsedd att ta emot journalisterna. Bredvid det obligatoriska porträttet av Tito hängde oväntat ett porträtt av kejsarinnan Elisabeth, ”Sissi”, från den habsburgska eran. Detta väckte journalisternas nyfikenhet – var det ett subtilt uppror mot den rådande ordningen? En hyllning till det förflutna?

Efter munkens kortfattade introduktion vågade en journalist fråga om det möjligen var bättre förr. Efter lång eftertanke svarade munken enkelt: ”Ja”. På den följande frågan om varför, svarade han efter att ha funderat en stund: ”Jag var yngre då”.

Denna anekdot belyser på ett träffande sätt hur vårt förhållande till historien ofta färgas av personliga erfarenheter och nostalgiska känslor snarare än av objektiva jämförelser mellan olika tidsperioder. För munken, liksom för många av oss, handlade bedömningen av det förflutna inte om politiska system eller samhällsstrukturer, utan om något mycket enklare – den egna livscykeln.