Susanne Nyström: Bakom kulturministerns nej till Guldbaggegalan döljer sig ett verkligt problem

Kulturministerns roll ifrågasätts efter frånvaro vid Guldbaggegalan

För andra året i rad hamnar kulturminister Parisa Liljestrand (M) i blåsväder för sin relation till kulturbranschen. Kritiken som förra året riktades mot hennes uttalande vid Göteborgs filmfestival handlar denna gång om hennes frånvaro vid årets Guldbaggegala.

Under filmfestivalen förklarade Liljestrand att hennes roll inte är att vara ”branschens bästa kompis och främsta företrädare i regeringen”, något som redan då väckte reaktioner. När hon sedan valde att inte närvara vid den prestigefyllda Guldbaggegalan intensifierades kritiken ytterligare.

Bland kritikerna finns personer från filmbranschen som menar att kulturministern har ett ansvar att visa sitt stöd genom att delta vid sådana evenemang. En skådespelare uttalade sig i Aftonbladet och hävdade att ministern ”representerar oss politiskt” – ett påstående som belyser en grundläggande missuppfattning om ministerrollens innebörd.

Kulturministerposten handlar nämligen inte om att företräda kulturbranschen, utan snarare om att representera sina väljare och sitt partis politiska linje. Denna distinktion är avgörande för förståelsen av det demokratiska systemet. Ministrar har ett övergripande ansvar att balansera olika intressen, avväga prioriteringar och se till att statsbudgeten fungerar som helhet.

Samma princip gäller för samtliga ministerportföljer. Klimat- och miljöministern är inte en förlängning av Naturskyddsföreningen, socialförsäkringsministern representerar inte enbart sjukskrivna och arbetslösa, och biståndsministern agerar inte uteslutande på uppdrag av hjälporganisationer. På samma sätt är inte migrationsministerposten tillsatt för att specifikt ge röst åt invandringskritiker.

Den politiska rollfördelningen bygger på att ministrar ska ha en bredare och mer komplex syn på sina ansvarsområden än vad enskilda intressegrupper har. Detta kräver att de besitter djupgående kunskap om sina respektive områden för att kunna fatta välgrundade beslut som gynnar samhället i stort, inte bara vissa sektorer.

Ett mer bekymmersamt problem med Liljestrand är att hon vid flera tillfällen har framhållit sin begränsade kunskap om kulturområdet. Detta är problematiskt eftersom bristande sakkunskap kan göra en minister mer benägen att påverkas av särintressen – oavsett om det gäller miljöaktivister, invandringskritiker eller kultureliten.

Utan gedigen kunskap om sitt ansvarsområde riskerar en minister att bli en megafon för de starkaste rösterna inom sektorn snarare än en självständig beslutsfattare som kan navigera bland motstridiga intressen och perspektiv. Detta är ett fundamentalt problem som går bortom frågan om närvaro vid galor och prisceremonier.

Kulturpolitiken har under de senaste åren blivit alltmer polariserad, med tydliga skiljelinjer mellan de som förespråkar mer statligt stöd och de som argumenterar för marknadslösningar. I detta landskap är det särskilt viktigt med en kulturminister som kan balansera olika intressen och förstå de långsiktiga konsekvenserna av politiska beslut inom kulturområdet.

Sverige har en lång tradition av statligt kulturstöd som har bidragit till ett rikt och varierat kulturliv, även utanför de större städerna. Samtidigt har frågor om konstnärlig frihet, armlängds avstånd-principen och kulturens oberoende ställning blivit allt viktigare i den politiska debatten.

I detta sammanhang är det förståeligt att branschen reagerar på signaler från den ansvariga ministern. Men kulturområdets betydelse för samhället mäts inte i ministerbesök vid galor, utan i konkreta politiska beslut, resurstilldelning och långsiktiga strategier för att främja ett levande kulturliv som är tillgängligt för alla medborgare.

Huruvida Guldbaggegalan är rätt forum för att fördjupa sin kunskap om kulturområdet är en annan fråga – men det är tydligt att en kulturminister med bristfällig förståelse för sitt område utgör ett större demokratiskt problem än frånvaron vid en prisutdelning.