Susanne Nyström: Den här skandalen kan Ulf Kristersson inte skratta bort

Statsminister Ulf Kristersson och hans hustru Birgitta Ed hamnar alltmer i blickfånget efter en rad granskningar av hur de använder statliga fastigheter och resurser. De senaste veckorna har avslöjat ett mönster av beslutsfattande som väcker frågor om gränsdragningen mellan privat nytta och offentligt ansvar.

Det första avslöjandet handlade om den omfattande renoveringen av Sagerska palatset, statsministerns officiella residens i Stockholm. Kristersson och Ed har utnyttjat möjligheten till så kallad hyresgästanpassning i betydligt större omfattning än sina företrädare. Bland de exklusiva inköpen finns kuddar, dukar, tavlor och en specialbeställd trasmatta till ett värde av över 60 000 kronor. Situationen eskalerade till den punkt att inredningsarkitekterna tvingades larma om att budgeten hade överskridits med nästan 50 000 kronor enbart i arbetstid, enligt uppgifter som Expressen presenterade i april.

Även om dessa åtgärder inte är olagliga väcker de frågor om omdöme och ansvarsfull hantering av skattemedel. För en regering som betonar vikten av budgetdisciplin och sparsam användning av offentliga medel framstår de omfattande och dyra anpassningarna som anmärkningsvärda.

Nästa granskning riktade sökarljuset mot Harpsund, regeringens officiella rekreationsbostad utanför Stockholm. I slutet av maj rapporterade Expressen att tjänstemän på Regeringskansliet och Statens fastighetsverk hade lagt ned arbetstid på att hantera frågor kring Birgitta Eds hobbyprojekt – att bygga ett hönshus på fastigheten. Även om gränsen drogs när Ed försökte få tillstånd att hålla bin för biodling, med myndigheterna hänvisande till att det låg utanför deras uppdrag, hade processen redan gått längre än vad många anser vara rimligt.

Kritiker menar att gränsen borde ha dragits betydligt tidigare, redan vid hönshuset. Skattebetalda tjänstemän har ett brett spektrum av viktiga uppgifter att hantera, och privata djurarrangemang för statsministerns familj borde inte vara en av dem.

Men det är det senaste avslöjandet från Aftonbladet som väcker de mest allvarliga frågorna. Kristersson och Ed äger tillsammans med en vän en herrgård, som de hyr ut till en ny stiftelse som grundats av Ed och denna vän. Stiftelsen uppger sig främja människors existentiella hälsa, men verksamhetsmodellen väcker ögonbryn.

Inom ramen för stiftelsens verksamhet används volontärer som arbetar gratis med att rusta upp egendomen. I utbyte erbjuds de tillgång till ”ett bra nätverk”. Problemet är att detta nätverk tydligt inkluderar statsministern själv. Kristersson syns på bilder tillsammans med volontärerna, och stiftelsen håller träffar i Sagerska palatset, trots att verksamheten saknar koppling till regeringens officiella arbete.

Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet, påpekar att paret i praktiken använder regeringens prestige, lokaler och kontakter för att göra sin privata stiftelse mer attraktiv. Dessutom rör eventuella värdeökningar som uppstår genom volontärernas arbete parets privata fastighet, vilket skapar en problematisk intressekonflikt.

Statsministerns pressekreterare har försökt avfärda kritiken med att Kristersson inte är involverad i stiftelsens dagliga arbete. Men detta argument håller inte när stiftelsen uppenbart drar nytta av hans position, använder officiella lokaler för sina aktiviteter, och när statsministern själv omnämns på stiftelsens hemsida och figurerar i dess nätverk.

Arrangemanget kan tekniskt sett ligga inom lagens ramar, även om det bär likheter med korruption i form av hur privata och offentliga resurser blandas. Men oavsett den juridiska bedömningen är omdömet djupt ifrågasatt. För en statsminister som företräder en regering med höga ambitioner om ansvarsfull hantering av offentliga medel framstår dessa arrangemang som besvärande och svårförklarliga.

Sammantaget tecknar de tre granskningarna en bild av ett par som upprepade gånger tänjt på gränserna för vad som är lämpligt när det gäller att använda de förmåner och resurser som följer med statsministerämbetet. Frågorna handlar inte främst om lagbrott, utan om politiskt omdöme och förtroendet för de högsta politiska ledarnas integritet.